Sofia Bergström: Nu har jag fan fått nog
Hårdrocken måste göra upp med sin sunkiga kultur och mansdominans
Ända sedan jag började skriva om hårdrock som 16-åring har jag fått leva med sexism
och trakasserier. Dessutom otaliga utmattande eldprov för att bevisa min ”äkthet”.
Nu har jag, och många andra hårdrockare, fått nog.
”Hon tror att hon är så cool i den där Behemoth-tischan. Den är säkert hennes pojkväns.”
”Swedish whore!”
”Jag skulle vilja höra dig lista upp alla Carcass album och när de släpptes. Får se om du
klarar det.”
”Är det här din första konsert, flicka lilla?”
”Den där intervjuaren vill bara ligga med musikerna.”
”Den där bruden har inte rätt att uttala sig om hårdrock. Lika bra att lägga av.”
Så länge jag kan minnas har jag varit tvungen att rättfärdiga mitt medlemskap i hårdrockens mansdominerade klubb.
En klubb som på 60- och 70-talet nästan helt var reserverad för män medan kvinnor ofta bara fick lotten som groupies. Senare, på 80-talet, blev kvinnans främsta roll att pryda musikvideos eller publikhaven som sexig accessoar. Eller på scenen, där band som Mötley Crüe hade vanan att daska lättklädda tjejer på rumpan.
Men mycket har blivit bättre sedan dess. Antalet kvinnliga musiker och fans har blivit fler, och jag har under det senaste decenniet sett en könsöverskridande gemenskap sakta men säkert växa fram.
Hårdrockens machokultur hänger däremot envist kvar i många sammanhang. Och den har drabbat mig personligen så många gånger att jag har tappat räkningen.
Backstage är verkligen festivalens baksida
Mina allra värsta upplevelser har jag haft på festivalers backstageområden. En värld som jag först stiftade bekantskap med som 16-åring och som jag trodde var en magisk plats med förmåner som rena toaletter, sköna sittplatser och lite lugn och ro.
Snabbt insåg jag att det också var en värld med en mörk baksida. Där jag sågs som lovligt byte av vissa äldre musiker som betraktade min kropp som allmän egendom.
Män som klämde och kände på bröst och rumpa med sina håriga, ådriga händer. Män som tog för givet att jag skulle följa med dem till logen — som om det vore ett privilegium. Män som sedan blev förnärmade när jag avböjde. Medan jag kände mig smutsig, skamsen och så jävla liten.
På samma backstageområden har jag intervjuat manliga musiker som ignorerat mina frågor för att i stället förhöra mig om mina musikkunskaper. Det allra vanligaste har varit att behöva lista upp utvalda bands kompletta diskografier och nämna årtalen när skivorna släpptes.
Gissningsvis för att de hoppades kunna syna en inbillad bluff. Att avslöja mig som posör.
Gav aldrig upp
För att rädda mitt eget skinn kände jag mig tvungen att bygga upp en tuff fasad. En mur av falsk självsäkerhet, som genom åren ofta har förväxlats med arrogans.
Innanför den där förstärkta muren fanns det länge en liten bräcklig tjej som ofta grät sig till sömns och var nära att ge upp sin dröm om att skriva om hårdrock många gånger.
Uppenbarligen gav jag aldrig upp. I dag har mina erfarenheter av härskartekniker, förhör och förminskande kommentarer från det motsatta könet gjort mig starkare.
Men nu har jag fan fått nog.
Jag är less på att över 90 procent av de bokade akterna till Sweden Rock Festival i huvudsak består av män, vilket gör festivalen till den mest mansdominerade i landet (källa: Jämställd Festival). Att gestaltningar av brutala våldtäkter, våld mot kvinnor och mäns sexuella överlägsenhet har normaliserats inom vissa kretsar av extrem dödsmetall och grind. Att nästan bara kvinnliga musiker får frågor om hur de klarar att ta hand om familjen när de är på turné.
#Killtheking
Några andra som har fått nog är feministiska hårdrockscommunityn Dear Darkness, nätverket Hårdrock mot rasism och arrangörerna bakom minifestivalen Heavy Metal Action Night. De har startat hårdrocksupproret #killtheking, som en förgrening av #metoo, i syfte att synliggöra sexism, sexuella övergrepp och trakasserier inom genren och samtidigt ställa krav på en fri hårdrocksscen.
En scen där de som inte är cismän (män som identifierar sig med sitt tilldelade kön) får lov att ta sin rättmätiga plats som musiker, ljudtekniker, producenter, arrangörer, fans, vinylsamlare och musikjournalister. Utan att behöva mäns tillstånd och välsignelse. Utan att bli ifrågasatta och objektifierade. Och med schysstare förutsättningar.
Jag har skrivit under uppropet och uppmanar alla andra hårdrockare som delar värderingarna
att göra detsamma.
Det är dags att tillsammans göra hårdrocksklubben mer inkluderande och jämlik. Det är på tiden.