Lars Lerins chockmöte med svältande familjen

Unicefgalan på TV4: ”vi måste hindra så mycket lidande som vi kan”

Torbjörn Ek

Mötet med sjubarnsmamman Vola på Madagaskar blev en chock för Lars Lerin.

Familjens enda föda är en gröt gjord på gröna växter – som nästan helt saknar näring.

– De behöver verkligen hjälp, säger konstnären.

Lars Lerin, 65, och maken Manoel ”Junior” Marques, 42, har rest med Unicef till Madagaskar för att besöka en av världens fattigaste befolkningar, där undernäringen är utbredd bland barnen.

– Bilden jag hade av Madagaskar var en grön ö med massor av exotiska djur. Det var en väldig chock att komma dit och se hur det egentligen är, säger konstnären.

– Det fanns inga vägar, hela infrastrukturen hade krackelerat och det var som att färdas över leråkrar i timmar för att vi skulle komma fram. Landskapet är helt uppodlat, det är vattenbrist och familjerna i byarna har det så svårt, de har inte mat för dagen.

”Fruktansvärt”

Enligt Unicef lever 17,5 miljoner av Madagaskars 24 miljoner invånare i extrem fattigdom. I Unicefgalan ”Världens viktigaste kväll – och roligaste” på TV4 på onsdagskvällen får tittarna följa med när Lars och Junior möter sjubarnsmamman Vola Lambae, 36. Den enda maten familjen har är en gröt som Vola kokar av kassawablad. Gröten ger en viss mättnadskänsla men innehåller nästan ingen näring.

– Det var så fruktansvärt när man tänker på sina egna barn. Det tänkte jag på, hur det skulle kännas om man själv inte kunde ge dem mat så de var mätta när de gick och la sig på kvällen.

En och en halv månad efter mötet tänker han fortfarande på mötet med Vola och hennes barn.

– Bara med den lilla stund vi var där så log hon så stort. Det kändes som att vi kom med hopp. De behöver verkligen hjälp.

”Kan inte vara optimistisk”

Hur mycket gick tankarna till era egna barn när ni var där?

– Hela tiden. Det är så skrämmande alltihop, med vår överbefolkade jord. Hur ska det gå till slut, för det här är bara en droppe i havet det som vi var där och såg. Det var som att se vår egen framtid och få en aning om hur det ska sluta.

Känns det så uppgivet?

– Ja, hela mänskligheten är så illa ute, med klimatet och alltihop. Där kan jag inte vara optimistisk, faktiskt. Det känns som att vi lever ute i änden av repet så att säga. Men det går inte att ge upp för det, vi måste hindra så mycket lidande som vi kan.