Tröstpizza för ett sargat folk
Att vi tröstar oss med harmlös, utslätad skitkultur i stunder av deppighet är naturligt.
Men vidden av meningslösheten är chockerande, och diagnosen för Sverige måste bli: melankoli.
Melankoli är en djupare känsla än man vanligtvis tror, hör jag i P1:s eminenta ”Kropp och själ”. I själva verket är melankoli en rejäl depression, inte en liten romantisk 1800-talskänsla av lågma.
Samma sak med deprimerad. Inom psykiatrin är depression allvarligt medan det inte är så hårt för de flesta av oss när vi slänger ur oss att vi är ”deprimerade”. I själva verket är vi vanligtvis bara lite ågreniga, sorgsna, oroliga. Nå.
När det gör ont i själen, när livet känns svårt, när känslan av sorgsenhet är den som är lättast att nå, då lugnar många nerverna med ”comfort food”. Det kan vara paprika, det kan vara ugnsbakad kyckling, det kan vara pizza, det kan vara plankstek. Kanske rent av ångad broccoli. Rotmos. Eller fläskpannkaka.
Det är olika det där, men oftast tröstäts något onyttigt eller något från barndomen.
På samma vis har jag – och alla, gissar jag – tröst-kultur när nerverna i magen knyter ihop sig till en spänd tråkig boll.
Dels bra grejor som gamla rockhjältarna som Ulf Lundell, Van Morrison och Bob Dylan. ”Working on a dream” med Bruce Springsteen. Liksom ”Seinfeld”, ”House” och ”Scrubs” på tv. Kanske ”Titta vi flyger”på dvd. Kevin Costner-filmer! Jim Carrey. John Grisham-deckare. Leif GW Persson. Rutiga filtar. Feelgood, ska det vara, trygghet.
Bara män, måste noteras, av identifikationskäl antagligen, och oftast är det min barndom på 90-talet som går igen, precis som vi var inne på förra veckan då vi konstaterade att många flyr till sina hjältar från 20-30-årsåldern i osäkra tider med för mycket ”nytt”.
Men sedan har jag också den riktigt dåliga tröst-skiten. Med tillräckligt stor oro i kroppen kan en maratonsejour av ”Family guy” (B-”South Park”), ”2,5 men” (C-allt) och ”C.S.I. Miami” (D-C.S.I.) fungera som tröst. Rent av schlagermusik, om det är riktigt illa ställt. Debil underhållning tröstar en trasig själ.
Och med den insikten, för jag lär inte vara unik, måste vi stanna upp ett ögonblick och undra över hur svenska folket mår. Egentligen. Jag menar, när det så friskt konsumeras illvilliga program som ”Sanningens ögonblick” med Pontus Gårdinger eller deppigheter som ”Den rätte för Rosing”.
Och främst – alla helt harmlöst feelgoodigt meningslösa produkter som nästan allt svenskt på TV4, ”Melodifestivalen”, ”Så ska det låta”, Brolle Jr, Amanda Jenssen och ”Tingeling”.
Man blir djupt och varmhjärtat oroad, eller hur? När det allra mest populära i landet är det allra mest utslätade. Det som bara ger bedövning.
Så är diagnosen för Sverige, i dess
rätta bemärkelse, melankoli?
Risken finns.
Doktor Virtanen ordinerar att Sveriges 2 000 kommunala vattenverk tillsätter antidepressiva medel, varför inte Efexor eller Prozac, i dricksvattnet, så att alla blir lite gladare. Det är vi värda, visst är vi?
Eller så väntar vi bara tills den grymmaste av månader är över och sommaren kommer med...”Allsång på Skansen”. Och allsång med Lotta Engberg. Om inte det hjälper återstår bara snaran.