Melander är ett fenomen på scen

Jens Peterson

MALMÖ. Svenska folket kände igen sig i filmen ”Sällskapsresan”.

De som sett filmen känner igen sig i musikalen. Här finns det mesta kvar. Plus sångnummer av blandad styrka.

Högst promille har Sven Melander. Han är ett fenomen på scen.

Det måste vara någon sorts världsrekord att en skådespelare i en älskad filmkomedi 35 år senare gör samma roll på scen. Publiken jublar.

Sven Melander gick från att vara journalist på Aftonbladet till folkkär underhållare och starten var Berra i ”Sällskapresan”. Han är sig lik och bildar ett härligt radarpar med Stefan Ljungqvist som den lika törstige Robban. Deras jakt på Pepes bodega är ett av intrigspåren. Melander och replikerna verkar ha konserverats i 80-procentig rom.

Musikalen är kvar i sent 1970-tal med tidens spritromantik och kvinnosyn. De klassiska scenerna finns kvar och publiken skrattar lyckligt åt det välbekanta, humorns ”Grevinnan och betjänten”-effekt.

Ilskna sångnummer

Anders Johansson är en bra Stig-Helmer, det är rakt igenom välbesatt och fiffigt överfört från film till scen.

Det finns dock en lite annan ton i musikalen.

Filmen lyfter upp en vänlig skrattspegel åt ett antal betendeen, men de nyskrivna sångnumren drar åt det ilskna hållet. Det som är ett kallt och grått Sverige i filmen blir här en bitter attack, ”Vad är det för jäkla land?” Reseledarnas trötthet inför gästerna blir den arga ”Fy fan för turister”.

Jo, det funkar

Den bästa sånginsatsen gör Frida Bergh som Majsan i en powerballad som försöker locka fram känslor hos Stig-Helmer. Men även den har drag av klagosång. Varför är män antingen töntar eller neanderthalare?

Sångerna förlänger handlingen, inte alltid av godo, och det låter mycket 1980-tal. Men här finns några fyndiga nummer som för handlingen framåt, som dubbeltydiga ”Plocka kulor”.

”Sällskapsresan” som musikal? Jo, det funkar och kan säkert spelas länge och på andra håll. Men hur skulle den klara sig utan Sven Melander?