Lill-Babs – svenska folkhemmets drottning
När Barbro ”Lill-Babs” Svensson nu gått bort, gör hon det som det svenska folkhemmets drottning.
En 60-årig karriär är över. Men också ett 80-årigt liv där en hel nation har engagerat sig inte bara i hennes artisteri, utan även följt hennes privatliv med äktenskap, skilsmässor och barn.
Där tror jag hon bjöd precis lagom mycket på sig själv för att stilla vår nyfikenhet. Som artist gav hon alltid 150 procent, minst, och fick oss alla att känna som att hon sjöng bara för just oss, i vårt eget vardagsrum.
En vecka innan Lill-Babs fyllde 80 år fredagen 9 mars, skulle jag ha gjort en stor intervju med henne till fredagsbilagan 
. Tanken var att nästan hela bilagan skulle handla om henne. Den kanske mest älskade artist vi har haft i landet.
Vår redigerare Sylvia Balac hade rotat i tidningens arkiv och hittat massor av bra bilder på Lill-Babs ihop med andra kvinnliga artister och andra kulturprofiler. Från ABBA-Frida till Barbro Hörberg (1932–1976).
Ta med bilderna och kom hem till mig
Intervjun skulle handla om Lill-Babs och kvinnorna. Till skillnad från Lill-Babs och männen, som i det där famösa inslaget i SVT:s ”Här är ditt liv” från 1983, där programledaren Lasse Holmqvist (1930–1986) konfronterade den kidnappade sångerskan med ett stort antal expojkvänner.
– Kul vinkel, ta med bilderna och kom hem till mig, sa Lill-Babs några dagar tidigare.
Men dagen innan intervjun ringde hon. Frågade hur jag mådde. Som alltid mån om hur andra hade det. ”Hur mår du?”, frågade jag.
– Inte bra, sa hon och lät plötsligt väldigt ynklig. Vi sköt förstås upp intervjun. Sedan åkte hon in på sjukhus.
Och nu finns hon inte längre hos oss.
Det känns konstigt. Väldigt tomt.
Hon är liksom det svenska folkhemmet personifierat och fanns kvar även sedan de flesta tyckte att just det hade rustats ned.
Man kan också se henne som en svensk motsvarighet till Madonna, även om det egentligen är Lill-Babs som är föregångaren, hon fick sitt genombrott som artist ungefär samtidigt som den amerikanska superstjärnan föddes.
Hon är en person som ger sig ut i nuet
En artist som kanske inte var allra, allra bäst varken på att sjunga eller dansa, men hade den där speciella utstrålningen och stjärnstatusen. Som vågade ta för sig. Som kunde kombinera karriär med att vara ensamstående mamma till tre barn. En kvinnlig förebild av sällan skådat slag.
– Hon är en person som ger sig ut i nuet, som aldrig backar för någonting. Och hon har alltid varit en stark förebild för kvinnan, sa tv-producenten Kajsa Stål, som gjorde en stark och gripande tv-dokumentär i två delar – ”Lill-Babs – Leva livet” – som visades i TV 4 kring årsskiftet.
Lill-Babs uppträdde första gången på Barnens dag i Järvsö 1953. Fick åka till Sundsvall och uppträda med Lasse Schönnings orkester. Sjöng i ett radioprogram och blev ”upptäckt” av orkesterledaren Simon Brehm (1921-1967) som tog henne till Stockholm och uppträdanden på dansrestaurangen Bal Palais.
Han var sedan hennes manager fram till sin död. Guidade henne inte bara som artist, utan också som en väldigt ung människa, nyinflyttad till storstaden Stockholm. Han höll ordning på hennes ekonomi och såg till att Lill-Babs och hennes närmaste fick ett vettigt hus att bo i.
– Han blev som en pappa från början, väldigt tuff. Jag fick inte gå ut och dansa och träffa killar. Nä, nä, nä, ”ska du på bio med någon, presentera honom för mig”. Han var stenhård. Ändå lyckades jag få Monika. Han var inte med till Järvsö, berättade Lill-Babs i tv-dokumentären.
Hon sa också:
– Jag hade fått min drömchans som sångerska i Stockholm och jag var 16 år, men precis upptäckt att jag väntade barn. Vad skulle mamma, pappa… innan det kom så långt att mamma kom ned och kollade med mig… jag ville bara bort. Jag satt på Skeppsbron, skulle ta tabletterna och fantiserade om att då somnar jag och ramlar i och så märker jag ingenting.
– Då känner jag något som bubblar, jag bara känner: Nä, jag gör det inte. Sedan har jag tänkt: Vad fan tänkte jag på? Vad vad det för dumheter?
– Jag fattar inte efteråt hur jag kunde tänka tanken, ta sitt liv… Jag slängde tabletterna och gick därifrån, bara. Det var en lyckokänsla.
När jag pratade med Lill-Babs, i samband med att tv-dokumentären skulle visas, frågade jag om det inte var jobbigt och självutlämnande att prata om den tiden, om självmordstankarna, om det allra mest privata.
– Nä, inte nu längre. Det blev ju så bra resultat, sa Lill-Babs, och syftade förstås på äldsta dottern Monika, som också medverkade flitigt i tv-dokumentären.
Två år senare kom en annan låt som följde Lill-Babs genom hela karriären
Pappan till Monika var inte närvarande, men med hjälp från folk i omgivningen fick Lill-Babs ihop både privatliv och karriär. På den tiden var det stort att få uppträda i de svenska folkparkerna som fanns i vart och vartannat halvstort samhälle och Lill-Babs gjorde sin första turné där 1958. Tv-debuten hade hon klarat av året innan.
1959 sjöng hon in ”Stikkan” Anderssons (1931-1997) ”Är du kär i mej ännu Klas-Göran?”.
Det var aldrig någon av hennes favoritlåtar. Hon tyckte inte om att sjunga den på överdriven dialekt. Eller att den lanserades med henne klädd i folkdräkt. Men den såldes i mer än 125 000 exemplar. Blev hennes första guldskiva. Och fanns förstås kvar på repertoaren in i det sista. Allt för publiken.
Två år senare kom en annan låt som följde Lill-Babs genom hela karriären, ”En tuff brud i lyxförpackning”.
En låt som var med i svenska långfilmen ”Svenska Floyd” (1961).
Inget mästerverk, precis. Snarare tvärtom. Carl-Gustaf Lindstedt (1921-1992) spelade en boxare som reste till Italien för en mästerskapsmatch, men mest blev intresserad av rollfiguren som beskrivs som ”Lollo Fillipini, italiensk pangbrallis” – spelad av Barbro Svensson, som det står i rollistan.
En kritiker på den tiden skrev:
”Som ett extra dragplåster för den ungdomliga publiken har Lill-Babs fått sin första filmroll. Sångnumren klarar hon utmärkt även i bild. Hon rör sig säkert och hemtamt bakom mikrofonen och är snygg att se på”.
Även om Lill-Babs har ett antal långfilmer på sitt cv, är det nog knappast något hon var så stolt över. Lättsamma komedier, i Sverige och Tyskland, där hon bodde i i några år tidigt på 1960-talet både för karriärens skull och för en romans med en tysk populär sångare, Peter Kraus. Han kallades ibland för ”Tysklands Elvis”.
I populära barn- och familjekomedin ”Bert – Den siste oskulden” (1995) spelade hon sig själv. När historien året innan var tv-serie, sjöng Lill-Babs titelmelodin ”Älskade ängel”.
Det var tänkt att Lill-Babs även skulle ha varit med i säsong tre av ”Bonusfamiljen”
Som skådespelare, på riktigt, fick hon egentligen inte sitt genombrott förrän i fjol, i SVT:s populära dramaserie ”Bonusfamiljen”, där andra säsongens sista avsnitt visades måndagen annandag påsk.
Där har Lill-Babs och Marianne Mörck vunnit publikens hjärtan som Gugge och Bigge, ett lesbiskt par som har svårt att leva med varandra, men heller inte kan leva utan varandra. Det var tänkt att Lill-Babs även skulle ha varit med i säsong tre, som ska spelas in nu i vår.
Men det är som sångerska vi främst minns henne.
Precis som med Sven-Ingvars, Siw Malmkvist, Ann-Louise Hansson och kanske några artister till från den tiden, finns det ett antal melodier som svenska folket liksom har fått med modersmjölken.
De tidigare två nämnda. ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polkadot Bikini”. ”Manolito”. ”Gröna granna sköna sanna sommar”. ”Jag kan inte leva utan dig”. Med flera.
År 1961 representerade Lill-Babs Sverige i Eurovision song contest i Cannes, med ”April, april”. Hon tävlade i Melodifestivalen det året, året innan och 1973. Efter det har hon tackat nej. Sa att hon älskade att titta på programmet, men att andra, yngre förmågor, borde tävla.
Vid tiden för Lill-Babs genombrott, var inte artistkarriärer alltid så genomtänkta. Man brydde sig inte om att vara ”kreddig”, ett ord som ju inte ens fanns då. Man blandade och gav. Sångare och skådespelare. I filmer, revyer och krogshower. Med högst blandat resultat.
Lill-Babs höll sig oftast på rätt sida.
Som musikalen ”Annie get your gun” som gick inför utsålda hus på stora Scandinavium i Göteborg.
Framgångsrika krogshower i Stockholm, Göteborg och Malmö. Revy hos Kar de Mumma (1904-1997).
Till just Kar de Mumma-revyn skrev Barbro Hörberg texter åt Lill-Babs.
Samarbetet skulle fortsätta i flera år. De blev nära vänner, anförtrodde sig till varandra, delade svagheter och tillkortakommanden. Lill-Babs tyckte att Barbro Hörberg hade förmågan att sätta ord på hennes känslor och stämningar.
Och så milstolpen, när självaste Svenska Akademiledamoten Lars Forssell (1928-2007) tidigt på 1980-talet specialskrev en krogshow till henne. Det var inte bara det att fin- och fulkultur möttes, efter det möttes också Lill-Babs av lite mer respekt även på tidningarnas kultursidor.
Ska vi prata ”kreddig”, får man förstås heller inte glömma SVT:s popprogram ”Drop-In”.
Året var 1963. Svenska superstjärnan Lill-Babs på scenen. Tillsammans med ett brittiskt band på sin första utlandsturné. Deras första singlar ”Love me do” och ”Please please me” hade tagit England med storm, men i Sverige var de ännu inte särskilt kända.
Det var Lill-Babs som stod där med dem i tv-programmet. Det var Lill-Babs som skrev autografer till John, Paul, George och Ringo i The Beatles, kvartetten som något år senare hade revolutionerat pop- och rockmusiken för alltid.
Artistkarriären har gjort att Lill-Babs har blivit en av de mest omskrivna människorna i Sverige under snart 60 år.
Främst tack vare vad hon gjorde som artist.
Under 2000-talet turnerade hon flitigt ihop med Ann-Louise Hansson och Siw Malmkvist. Med jämna mellanrum talades det om ”avskedsturné”. Men de bara fortsatte. Igen och igen.
Eller så turnerade Lill-Babs själv, med Benneth Fagerlunds orkester.
Det här var något helt nytt och oprövat
TV 4:s succéprogram ”Så mycket bättre” gav henne en ny publik. Och nya vänner. Hon var med i första säsongen år 2010, ihop med exmaken Lars Berghagen, Plura Jonsson, Petter, Thomas Di Leva, Christer Sandelin och Petra Marklund, då mer känd under artistnamnet September.
I programmet om henne, fick vi bland annat höra Plura Jonsson sjunga ”Snurra min jord”, Christer Sandelin ”April april” och Petter rappa ”En tuff brud i lyxförpackning”.
– Det här var något helt nytt och oprövat. Vi som var med i första omgången, förstod nog inte vilken betydelse det skulle få för oss och att vi skulle få vänner för livet, sa Lill-Babs i tv-dokumentären om sin medverkan i ”Så mycket bättre”.
Stora rubriker blev när Lill-Babs ramlade omkull väldigt olyckligt utanför huset där artisterna uppträdde för varandra.
Men att ställa in på grund av det, det fanns inte på kartan.
– Jag fick åka ambulans och blodet sprutade. Men att ställa in… nä, det gick ju inte. Det var väl torsdag, fredag, lördag, söndag kvar. Jag hade stora glasögon på mig. Och så gjorde TV 4:s sminkös ett fantastiskt jobb med mig under de dagarna, sa Lill-Babs.
Mäkta stolt blev Lill-Babs när hon i fjol valdes in i Swedish Music Hall of Fame, samtidigt som bland annat The Cardigans och Magnus Uggla.
– En gammal tant som jag, sa hon och skrattade.
Mediauppmärksamheten har även till stor del handlat om Lill-Babs privatliv.
De tidiga och inte så långa äktenskapen med Lars Berghagen (1965–1968) och Kjell Kaspersen (1969–1973), skilsmässorna från dem och hur det sedan har gått för barnen Malin Berghagen och Kristin Kaspersen har blivit en följetong i media.
Under senare år pratade hon regelbundet om varför hon inte hade någon karl.
Kanske var hon hjärtligt trött på allt detta.
Eller så fann hon sig i det, genom att släppa in media lagom mycket för att stilla nyfikenheten.
Har själv under mina cirka 40 år som nöjesjournalist, aldrig hört ett enda ont ord om Lill-Babs. Från varken kollegor eller andra artister.
Aldrig att hon med en sur min skulle vägra att växla några ord med en beundrare
Lill-Babs vänlighet mot alla. Eller vanlighet. Ett skäl till hennes popularitet. Folk som mötte henne, upplevde förmodligen Lill-Babs som ännu trevligare än vad de trodde att de redan visste att hon var, via kvälls-, vecko- och skvallerpress.
Min flickvän bor nästan tvärs över gatan från där Lill-Babs bodde i Stockholm. Hon såg henne regelbundet kånka hem kassar från Ica-affären. Aldrig att hon med en sur min skulle vägra att växla några ord med en beundrare.
Eller i Järvsö. Orten i Hälsingland som Lill-Babs för alltid satte på kartan. När turistbussarna stannade till utanför Lill-Babs fik, inte sjutton gömde sig stjärnan bakom gardinerna, direkt, snarare tvärtom.
Själv förstod jag inte Lill-Babs storhet – som både artist och människa – fullt ut förrän en kväll i Klintehamn på Gotland för tio år sedan.
Visst, hon hade funnits i mitt liv sedan jag var fyra år, ungefär.
Hörde singeln ”En tuff brud i lyxförpackning” på föräldrarnas grammofon och då de sa att artisten hette Lill-Babs, trodde jag förstås att det var Alice Babs (1924-2014) dotter som sjöng. De hette ju samma sak.
Myten säger att managern Simon Brehm hittade på namnet som en medveten koppling till den då mer kända Alice Babs.
Lill-Babs själv hävdade att smeknamnet kom från att hon kallades ”Babsan” som liten och ”Lillan” ibland. Sedan var det någon som satte ihop dem.
Som vuxen nöjesjournalist stötte jag genom åren på Lill-Babs då och då, såg några av hennes shower, men träffade henne inte på allvar förrän jag hade recenserat premiären på det som kallades hennes avskedsturné för tio år sedan (det blev rätt många turnéer till efter det…).
Drygt 300 personer. Knökfullt på Rondo i Klintehamn. Tillsammans med Benneth Fagerlunds trio sammanfattade Lill-Babs sitt liv och sin karriär till sång och musik. Anekdoter, monologer, hennes ”greatest hits”. Närgånget och intimt. Folk jublade, applåderade, skrattade, rördes till tårar.
Publikkontakten var makalös. Det var som att Lill-Babs – 70 år, ung till utseendet och sinnet, gammal när det gällde erfarenheter – hade kommit hem till var och ens vardagsrum för att blotta sitt hjärta.
Har nog aldrig sett en så lycklig publik lämna en konsertsal.
Nu skärper du dig, Jan-Olov!
När jag sedan satt och skrev i hotellets lobby, det var bara där det fanns internetuppkoppling, bjöd en musiker in mig till restaurangen där de och Lill-Babs satt och åt. Jag tackade vänligt men bestämt nej. Passade inte, jag var ju där för att bedöma dem.
Fem minuter senare kom Lill-Babs ut i lobbyn.
– Nu skärper du dig, Jan-Olov!
– Skriv vad du vill. Strunt samma i antalet plustecken. När du är färdig kommer du in till oss i matsalen, får något att äta och dricka och beter dig som en normal människa. Och det är ingen idé att du ens försöker säga emot mig.
Nej, vem säger emot det svenska folkhemmets drottning.
Det blev några timmar med mat, dryck, minnen och nöjesskvaller.
Jag skrev om detta för några veckor sedan. För vi gjorde en Lill-Babs-bilaga den 9 mars i alla fall, trots att det aldrig blev någon intervju.
Två dagar senare ringde telefonen när jag stod i duschen. ”Vem fan ringer just nu?”, tänkte jag, men telefonen låg på tvättstället i närheten och när det stod Barbro Svensson på displayen, svarade jag förstås.
– Hej, hur mår du?
”Hur mår du?”, var mitt naturliga svar, men jag avbröts direkt:
– Ingen intervju om mitt hälsotillstånd nu. Jag är kvar på sjukhuset. Jag ville bara tacka för den fina fredagsbilagan. Gillade både vad ni alla skrev och de fina bilderna. Vi hörs när jag blir frisk. Puss på dig!
Lill-Babs i ett nötskal, på något sätt.
Och mina tankar går åter till Gotland.
Klockan blev rätt mycket den kvällen. En bra bit efter midnatt, mitt i något intressant samtal, säkert om Beatles, helst hade jag nog velat be Lill-Babs spela upp hela ”Drop-In”-programmet för mig som en slags performance-show, sa hon:
– Nä, nu är det sängdags. Får ju inte missa Kristin i morgon bitti. Det gör jag aldrig.
(Dottern Kristin Kaspersen var då programledare för TV 4:s Nyhetsmorgon)
Som sagt var: Lill-Babs i ett nötskal.
Lika omtänksam om sin publik som om nära och kära.
Hon som några timmar tidigare hade gett sina fans 150 procent av sig själv, ville nu inte svika sin dotter, trots att Kristin väl satt där för femtioelfte gången och naturligtvis inte skulle märka om mamma tog sig några timmars välförtjänt sovmorgon på en ö i Östersjön.
Lill-Babs liksom strålade av kärlek till sin omgivning. Därför blev hon också landets kanske allra mest älskade artist, kändis och människa.