Bonden Per har förlorat miljonbelopp i krisen

Fem stora smällar – på ett år: ”Varje procentenhet mer i ränta innebär miljontapp”

Gustaf Larsson

Med gigantiska lån i ett yrke beroende av såväl väder som omvärld kan mycket gå fel.

I år har precis allt gått fel för grisbonden Per Nilsson, 50, i Enköping.

– Hur illa det blir avgörs nästa år, säger han.

När Per Nilsson pratar låter han som vilken börs-vd som helst. Entusiastiskt och kunnigt, stora gester och bra magstöd. I var och varannan mening slänger han in någon term som fintar upp alla lekmän på läktaren. ”Skördebetingelser” hit och ”skuldsättningsgrader” dit. Däremellan stora leenden och höga skratt, inte sällan om eländet det ibland innebär att driva ett lantbruk.

Men på frågan om en konkret siffra är det som att allt kommer ikapp honom.

Hur mycket pengar har du förlorat det här året?

– Det vet jag, men jag vet inte om det borde stå i tidningen, säger han plötsligt sammanbitet.

– Men det handlar om många miljoner. Fler än tio.

”Tuffaste året”

Han vill på inga sätt att det här ska bli någon gråta ut-intervju. Han vill inte vara bonden som klagar i riksmedia. Och under den timmen Aftonbladet är på Esplunda gård utanför Enköping är det mer hopp än förtvivlan som kommer ur Per Nilssons mun.

Men siffrorna talar sitt tydliga språk, 2023 har inte varit lätt för Sveriges lantbrukare, det gäller även Per Nilsson.

– Det har varit det absolut tuffaste året sedan jag tog över gården.

Gården han driver har varit i familjens ägo sedan 1547. Släktträdet på väggen vittnar om att Per Nilsson är femtonde generationen i rakt nedstigande led. Utanför fönstret sitter den sextonde generationen i en John Deere-traktor och plöjer en åker.

Nuförtiden är Esplunda inte lika småskaligt som förr. Då var det mer Bullerbyn över allting, i dag utgörs gården av en himla massa växtodling och skog, ett 40-tal köttkor och tusentals grisar. För att göra det möjligt har de 15 heltidsanställda och runt om på ägorna står oräkneliga traktorer och tröskor uppradade.

Gigantiska lån

Det krävs också enorma summor pengar att hålla hjulen i rullning. Mot löftet att inte skriva ut summan nämner Per hur stora lån gården har. Men det handlar om långt mer än vad som krävs för att köpa en villa i en finare Stockholmsförort.

Precis som många hushåll har företaget delat upp sina lån på delvis bundet, delvis rörligt. Sedan Riksbanken började höja styrräntan våren 2022 har deras kostnader skenat iväg ordentligt.

– Varje procentenhet räntan går upp innebär miljoner i ökade kostnader.

Men det är inte bara räntekostnader som har slagit mot gården. Per Nilsson har precis som många andra lantbruk upplevt hur den perfekta stormen har dragit in. Räntor, energipriser, inflation och ett ostadigt väder – först torka, sedan skyfall. Allt detta inom loppet av ett år.

Tre mil till pestområdet

Och så grädden på det redan sura moset i september.

– När det bekräftades sa min kollega: "Det är klart detta händer nu också, det är ju 2023”.

Det som hände var att den afrikanska svinpesten började sprida sig bland vildsvin i Fagersta-skogarna. Från Esplundas grishus är det tre mil till pest-avspärrningen.

Per Nilsson är van vid motgångar. De har han stött på stup i kvarten sedan han tog över gården 1998. Men att det fanns afrikansk svinpest i närheten av hans tusentals grisar blev något slags droppe.

– Där gick den mentala luften ur under ett par dagar. Med tanke på det som har hänt i de länder som har svinpest så var vi oroliga för spridningen. Skulle vi hamna innanför avspärrnings­området betraktas våra grisar som smittade, även om de inte bär på pesten. Då hade vi varit tvungna att slakta allihopa.

”Legat uppe om nätterna”

Har det varit nära att du kastat in handduken?

– Det här har varit första gången som jag har legat uppe om nätterna och funderar på en exitplan. Jag har grubblat och grubblat. Vad skulle vi avveckla, vad hade hänt med personalen... såna tankar. Vi har ju 15 medarbetare, så det är i princip 15 familjer som gården försörjer.

– Men nej, det finns inte som alternativ att kasta in handduken. Sen kanske det var närmare än man trodde men det var aldrig ett alternativ. Det blir som en kämpaglöd i det här.

Har din kämpaglöd något att göra med släktträdet på väggen?

– Ja, när du säger det så. Det är klart att det finns en heder i att gården har gått i arv i så många generationer. Och sen är vi som vi är, vissa tycker om att vinna Vasaloppet och vissa tycker om att lyckas med andra saker. I och med att vi också har gjort de här satsningarna under resans gång så vill man ju också visa sin omvärld, och sig själv framförallt, att vi klarar det här. Det skulle kännas väldigt förnedrande på något sätt att inte rida ut stormen.

”Har fantastiska kollegor”

Han säger också att det faktum att han driver ett stort lantbruk med många medarbetare runt om sig, har hjälpt honom mycket i den kris han ännu befinner sig i.

– Det har alltid varit folk omkring. Jag har fantastiska kollegor och branschkollegor som man pratar med och som ställer upp och stöttar. Men hur det än är så blir ju chefen själv i det läget. Man är själv på toppen, men det hjälper att stöta och blöta med andra.

Det blir anekdotiskt, men den struktur Per Nilsson har sett de senaste åren är hur många små gårdar ätits eller köpts upp av större lantbruk.

– Det är lite skrämmande.

Per Nilsson inleder en lång utläggning om hur trakterna runt Esplunda såg ut när han var liten. Om hur han som barn hade koll på alla grannar, vilka traktorer de körde, vilka plogar de hade. Man stannade och fikade i dikeskanten med grannbonden – och man var inte sen med att låna ut redskap till kompisen.

– Men vi som är kvar blir ju större. Det blir ingen tid till att dricka kaffe i dikeskärret. Det är struktur, det är fokus, det är som ett linjeprojekt alltihop.

Är det mer industri?

– Ja, men man får inte glömma känslan för jorden. För det är den som avgör om vi lyckas med grödan eller inte.

– Men det är krasst även om det är anekdotiskt. För vi som blir kvar och blir stora blir mycket mer sårbara. Hade vi haft den här utsattheten när mina föräldrar drev den här gården, när det var räntor på 15–16 procent, hade det inte gått ihop.

”Det är Darwins princip”

Det är det Per Nilsson hävdar är ”skrämmande”. Den utsatthet det innebär att vara storbonde, att ha enorma lån och många anställda, blir påtaglig när kostnaderna i samhället skenar.

Men att sträcka sig så långt som att livsmedelsförsörjningen hotas om stora gårdar likt hans egen skulle tvingas lägga ner, vill han inte göra.

– Ur en kris kommer alltid något annat ut, brukar jag tänka. Det är så hela världen har utvecklats. Det är ju ofta ett misstag som leder till att du får fram en ny medicin. Förstår mig rätt. Man började forska på coronavaccin, för att corona kom. Det var en kris, då tog man fram en vaccin. Så skulle det hända någonting, så skulle det krascha, men då kommer någonting annat. Det är Darwins princip, brukar jag säga.

Hur ser du på er egen framtid?

– Hur illa det blir avgörs egentligen nästa år. Vi har gjort vår budget, vi har gjort vårt arbete och har en bild av vad vi bedömer att vi kommer att landa. Men i år har vi haft fem stora händelser som påverkat oss, så vem vet vad som kommer att hända 2024.

Och, så tillägger han:

– Jag tror att det är först nästa år vi kommer att få se stora konkurser inom jordbruket.