Det handlar inte om sex – utan makt
16 oktober 2016
Sexuella trakasserier
Under hennes fjärde dag på jobbet såg presidenten till att den nittonåriga assistenten Mimi Alford blev full på daquiris, han ledde in henne i ett sovrum och tog av henne kläderna. Alla som hon senare har berättat historien för har frågat henne om hon upplevde det som följde som en våldtäkt. Nej, säger hon, hon sa ju inte nej.
Men vad hade en nittonårig assistent att sätta emot John F Kennedy?
Det är ”bara ord” sa Donald Trump. Så här snackar man i omklädningsrum. Det betyder ingenting.
Inspelningen från 2005 där Donald Trump skryter om att han kan göra vad han vill med kvinnor har förändrat den amerikanska valkampanjen. Han försvarade bandinspelningen med att det bara just var snack, inget han skulle göra i verkligheten. Men i veckan publicerade tre tidningar uppgifter om hur Trump sexuellt trakasserat kvinnor. Hans kampanjstab har hävdat att uppgifterna är felaktiga. Gällande bandinspelningen är hans försvarslinje att pojkar i omklädningsrum helt enkelt säger dumma grejer. Vi ska inte döma dem för det. De kan vara bra ledare ändå.
Det är dags att vända blad.
Idén om just omklädningsrummet som en manlig miljö där grabbar får härja fritt sitter djupt i vår kultur. Innan män går ut i strid, om det så är på fotbollsplanen, i styrelserummet eller politiken behöver de en miljö där de kan få vara sig själva. Att som Donald Trump skryta om vad man kan göra med en kvinna mot hennes vilja är ett sätt att skryta med sin egen makt inför andra män. Det är ett sätt att bygga samhörighet med andra män. Sexism är okej i omklädningsrummet eftersom det fyller en funktion. Det motiverar männen inför striden. Efter att ha kastat ur sig dumheter om kvinnor spelar de bättre gitarr, ishockey eller förhandlingsspel.
Och det är ju det som spelar roll.
Omklädningsrummet har en enorm dragningskraft. Även på kvinnor.
I thrillern Gone Girl myntade Gillian Flynn begreppet ”den sköna tjejen”. Det är rollen som de flesta kvinnor någon gång har spelat: tjejen som gillar, fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, inte för att hon verkligen tycker att sådant är kul utan för att hon därmed blir en ”skön tjej”. Hon släpps in i omklädningsrummet eftersom hon låter killarna säga och göra vad de vill. Därmed får hon också makt och status i en patriarkal värld där inflytande i hög grad bygger på att man accepteras av grabbarna. Jag är inte feminist, eller i alla fall inte en sådan feminist.
En som på allvar hotar mäns sexuella makt över kvinnor.
Donald Trump har försvarat sina kommentarer med att ”Bill Clinton minsann har sagt värre saker till mig på golfbanan”. Men faktum att vi inte har några problem att tro den ständigt ljugande Trump i alla fall på denna punkt gör knappast saken bättre.Vad Donald Trump uttrycker är det som brukar kallas för ”våldtäktskultur”. Det är en uppsättning idéer om att kvinnor är objekt, fantasier som ska serveras till män att masturbera till, tuttar och rumpor för män att förenas runt. Den man som lyckas bland andra män om det så är inom sport, politik eller pengar har gjort sig förtjänt av sex med vackra kvinnor. Vad kvinnorna själva tycker om saken spelar mindre roll. Män uttrycker sin dominans över världen genom sin sexuella dominans över kvinnor. ”Donald Trump är en alfahanne, en silverryggad gorilla” sa Nigel Farage, ledaren för det brittiska främlingsfientliga UKIP med nästan sexuell beundran i rösten.
En rapport från den svenska polisen visade att skolan är den plats där ungdomar oftast råkar ut för sexuella trakasserier. Sedan 2011 har det kommit in 1 081 anmälningar om sexuellt ofredande i svenska skolor och då ska vi inte ens tala om hur många flickor som kallas för ”hora” varje dag. Vad tror ni att det gör med en människa? Om pojkarnas omklädningsrum blir flickornas arbetsplats har ett samhälle stora problem.
1998 när alla diskuterade Monica Lewinsky var det få, ens inom den feministiska rörelsen som tog den 22-åriga Monicas parti. Hon blev Amerikas hora. Bill kunde i det demokratiska partiets ögon fortsätta vara den charmerande buspojken, trots det fruktansvärda sätt som hans politiska maskin behandlade Lewinsky på. Men sedan dess har omklädningsrummet blivit mindre. Beteenden som samhället accepterade från manliga chefer, politiker och kulturmän för bara femton år sedan uppfattas i dag som stötande. En del, exempelvis Fokus chefredaktör Johan Hakelius, menar att detta beror på att vi har blivit mer lättkränkta. Lite ”tonårsfummel” ska väl inte kallas för trakasserier? Jo, när detta tonårsfummel utgår från en ideologi där kvinnors kroppar är leksaker som pojkar har rätt att fumla med, då är det faktiskt trakasserier.
Och det är denna ideologi som Donald Trump uttrycker i sina kommentarer, med stora delar av sitt väsen och nästan hela sin livsgärning. Som Michelle Obama konstaterade i torsdags är det en förolämpning mot män att kalla Trumps kommenterar för ”omklädningsrumssnack”. (Precis som det är en förolämpning mot tonårskillar att kalla sexuellt ofredande för tonårsfummel.) De flesta män skulle aldrig uttrycka sig på detta sätt.
Eller tillåta att andra män talade om kvinnor på detta sätt.
Ord inte bara legitimerar handlingar. Ord gör ont. Sexuella trakasserier handlar inte om sex, utan om makt. De är ett sätt att upprätthålla mäns makt över kvinnor som grupp. Vad hade en nittonårig assistent att sätta emot John F Kennedy? Hon kom inte ens på tanken att hon kunde säga nej. Det hade hon nog gjort i dag.