Göran Persson är mannen utan fel
”Margareta Winberg. Denna märkliga person. Hon har inte gjort några stora politiska insatser på sista tiden.”
Hur kan man vara så elak mot någon man jobbat nära i decennier? Jag tittar på Ordförande Persson, Erik Fichtelius dokumentär från 2007 som går i repris på SVT. Jag försöker i första hand få fatt på en tid.
Det är svårt, för jag fastnar vid personen, Persson. Han är så småaktigt grym, så skarp i analysen och så övertygande till och med i sina kolossala felbedömningar.
Han trodde att Maud Olofsson skulle bli enkel att samarbeta med, en ny Olof Johansson att mota blockpolitiken med.
Fredrik Reinfeldt var en nolla en ”tvål”.
Mona Sahlin, Margot Wallström, Margareta Winberg, Perssons tyngsta kvinnliga statsråd, avfärdar han med varierande grad av förakt.
Själv blir han dock oerhört kränkt när han får frågan om varför han är så taskig. Det är han visst inte, och förresten är det han säger bara obehagliga sanningar.
90-talet skapade vakuum
Det var nog inte så smart av Göran Persson att vara med i programmet.
Men för eftervärlden är det värdefullt.
Persson sanerade statsfinanserna som finansminister under det tidiga 90-talet. Sedan styrde han landet i tio år, mellan 1996 och 2006.
Detta var hyperglobaliseringens förtrollade år, den som bara skulle skapa vinnare.
I efterhand går det att se att detta också var den tid då socialdemokratiska partier tappade rollen som politikens absoluta maktcentrum i Sverige och Europa. Deras väljarbaser krympte, de gick själva mot mitten. Det var på 90-talet som Sverige på allvar började glida isär. Snett till höger på väljarkartan skapades ett vakuum som nu ockuperas av högerpopulister.
Fast det syns inte än, i dokumentären. På bilderna från EU-toppmötena minglar Persson med en pojkaktig Tony Blair och en pigg Gerhard Schröder.
Gick fel i EMU-frågan
I denna tid förändras också Persson. Bäst syns det i EMU-frågan.
Gång på gång får han frågan av den förutseende Erik Fichtelius: vill du att Sverige ska gå med i valutaunionen?
1997 är Persson emot. 1999 tvekar han. I november 2000 säger han tydligt nej.
2001 är Sverige ordförande i EU. Persson driver igenom Östutvidgningen, träffar världsledare och uppfattar att han, och Sverige, har möjlighet att påverka.
Någonstans där ändrar han sig. I november 2001 säger Persson ja, naturligtvis bör Sverige vara med i EMU. Tvekan är borta.
Och så drar Persson 2003 i gång en valrörelse där nej-sidans argument om hot mot välfärden och svensk suveränitet står mot abstrakta resonemang om inflytande samt vädjanden till väljarnas plånbok. Det blir nästan rörande när Persson håller EMU-appell och hans bästa argument är att villalånet kan bli något billigare.
Skyller ifrån sig
Jag minns de där siffrorna väl och hur illa de bet, för jag var där och tog fram dem, som junior pärmbärare i Finansdepartementet.
När Persson förlorar blir han rasande och skyller ifrån sig. På Leif Pagrotsky, svikaren som struntade i partilojaliteten.
Göran Persson började som kommunalråd. Han blev finansminister och redde hårdhänt ut en ekonomisk kris. Motivet var just bevarad självständighet för Sverige.
Det lyckades. Men det gjorde något med socialdemokratin. Att vara sosse blev i första hand Att Ta Ansvar För Statsfinanserna – inte att bygga ett rättvisare samhälle.
Och ja, det spelar roll vad som står överst på dagordningen.
Persson gör resan från Katrineholm till toppmöten i Bryssel. På slutet är han bitter. Han läste sitt parti och sina väljare så fel i EMU-omröstningen och det kan han inte förlåta dem. Han missbedömer sina motståndare – den där sprätten Reinfeldt, hur ska han kunna styra ett land? I stället pratar Persson med statyerna på Sagerska palatset och får sin världsbild bekräftad.
På så sätt blir Ordförande Persson sedd tio år efteråt inte bara ett personporträtt utan berättelsen om ett parti och hur det tappade sin självklara plats i centrum.