Ett fönster har öppnats i USA
Som student 1969 intervjuades Hillary Clinton i Life. Tidskriften lät henne representera en hel generation män och kvinnor. Framtidens ledare. Någon att räkna med.
Vid ungefär samma tid bläddrade den knappt tioårige Barack Obama i ett annat nummer av Life. Han hittade en artikel om en svart man som försökt bleka sin hud med kemikalier. En man som ville bli vit. Passa in i normen.
Berättelsen säger något om de skillnader mellan Clinton och Obama som varit ett av presidentvalskampanjens ledande teman. Obama kommer från ett oväntat håll, en outsider, som kan tala om ”mina syskon i Kenya” eller ”min uppväxt i Indonesien”.
Clinton är kvinnan som alltid gått före sin generation, som förebild för kvinnor, och som alltid tyckts klar över sin egen färdriktning.
Erik Åsard har skrivit en utmärkt men lite tunn politisk biografi om henne (Historiska media 2008). Han beskriver hur Clinton redan från början valde att arbeta inom systemen. Ofta med en vilja att förändra, men också ständigt beredd till kompromisser. ”Hon var mera intresserad av den process som leder till seger än av att inta en filosofisk ståndpunkt som inte hade några utsikter till framgång”, säger en person som kände henne som ung.
Hennes karriär är full av den sortens överväganden. Det egna namnbytet från Rodham till Clinton gick emot hennes privata principer, men var nödvändigt för att säkra Bills återval som guvernör i Arkansas. Hennes radikala hållning i sociala frågor har modifierats för att göra henne ”valbar” som president. En klassisk konflikt mellan maktens pris och maktens möjligheter.
Obama skriver själv om sin uppväxt i boken ”Min far hade en dröm” (Bonniers 2008). Det är en berättelse om en vilsen ung man som söker sin identitet. Artikeln i Life gör honom medveten om sin egen hudfärg. Under en period är han besatt av rasfrågan och hamnar i en identitetskris med mycket droger och alkohol. Senare bygger han ett politiskt tänkande på den klassiska socialliberala positionen, att hudfärg och social bakgrund inte ska spela någon roll för individens möjligheter.
Obamas bok är en välskriven, reflekterande berättelse, helt olik andra politikers biografier.
Inför dagens omröstning i Nevada verkar Clinton vara i ledningen, men i USA som helhet är det i princip jämnt. Eftersom varken jag eller ni som läser det här får rösta i presidentvalet är det rätt poänglöst att utse någon favorit. Jag kan bara konstatera att som personer bryter både Obama och Clinton mot normen.
Som politiker står de nära varandra, strax till vänster om mitten i USA. Clinton är mer hårdför i utrikespolitiken, Obama i allmänhet något mer diffus.
Rapporterna från USA känns i alla fall mera uppfriskande än på länge. Det är lätt att glömma hur det var för några år sedan, när demokraterna stod utan tydliga ledargestalter och politiken dominerades av figurer som Newt Gingrich och Karl Rove. Det är som om någon, efter sju år med Bush, öppnat ett fönster och släppt in frisk luft.