En nationalism för vänsterfolk
I dag är det 17 maj och våra norska grannar sätter på sig bunad, sin folkdräkt, och ger sig ut på gator och torg för att fira nationaldag. Marschorkester, nationalsång, parader och musikkårer.
Det är nationalism och 2015 är nationalism en av de Europas dominerande stämningar. Det är inte konstigt att människor känner oro och motvilja mot flaggviftande och fosterlandskänslor. Alla vet att Europas 1900-tal både började och slutade i nationalismen i Sarajevo.
Under ett århundrade har nationalismen varit det som drivit människor i döden över hela vår kontinent. Kriget och övergreppet är intimt förbundet med kärleken till nationen.
Men i Norge? Här firar man grundlag och demokrati, att det är 201 år sedan man gjorde sig fria från Danmark.
Samlande symbol
Att det i år är 70 år sedan landet befriades från Hitlertyskland lär sitta sin prägel på firandet. Att ha fått kämpa för befrielse från auktoritära ockupationsmakter tycks göra något med hur människor ser på sin nation.
Den norska historikern Ruth Hemstad har i en intervju med tidningen Expressen beskrivit hur den norska nationaldagen är en samlande symbol, som gemensamt ägs av alla som bor i Norge. Att hålla den norska flaggan i sina händer säger inget om ens politiska orientering, menar Hemstad.
Men:
– I Norge hade nationalismen redan från början vänsterliberal prägel. Både Sverige och Danmark har stormaktstraditioner, medan Norge aldrig har haft makt eller imperialistiska ambitioner. Därför har Norge inte haft behov av att ta avstånd från en aggressiv konservativ nationalism, säger hon.
Progressiv patriotism
Finns det en progressiv patriotism eller en vänsternationalism i dag?
Frågan är värd att ställa, inte minst efter det brittiska valet i förra veckan. Den stora vinnaren - vid sidan av återvalde konservative premiärministern David Cameron - blev det skotska nationalpartiet SNP.
Deras framgångsrecept var att framställa sig som ett bättre socialdemokratiskt parti än Labour och samtidigt stå upp för unikt skotska intressen. Varannan skotte röstade på SNP och man vann 56 av alla 59 skotska mandat.
Den skotska nationalismen utgår från den skotska arbetarklassen vrede över sociala och ekonomiska orättvisor och rikta det mot den brittiska staten. Löftet om en självständig skotsk statsbildning är löftet om socialism.
Vår tids två kanske mest omskrivna vänsterrörelser - Syriza i Grekland och Podemos i Spanien - spelar också på nationalism i sina politiska program. Här är det de styrande klasserna med sina privilegier och EU med sina stålbadsplaner för de spanska och grekiska folken som mobiliserar väljarna.
Inte de första
De är inte de första som försöker gifta ihop patriotism med vänsterpolitik.
"England är en familj där fel familjemedlemmar styr".
Det var en av slutsatserna i George Orwells essäsamling "Lejonet och enhörningen - socialismen och den engelska folksjälen", skriven under de nazityska bombningarna av London.
I en tid när framtiden för imperiet såg mörk ut försökte Orwell gifta ihop brittisk patriotism med sin egna radikala socialism.
Han kunde tänka sig att monarkin, kyrkan, privatskolor och andra symboler för en historisk överhet skulle få vara kvar även efter den socialistiska revolutionen. Varför?
Det var saker som utlöste lojalitetskänslor och ideal hos människor och som i stället för att krossas kunde utnyttjas för att främja vänsterns politiska mål.
Patriotism för Orwell var ingen abstrakt kärlek till hemlandet utan en vördnad inför de värden som bar upp den politiska demokratin i England. Värden som man skulle kunna bygga en ickeauktoritär socialism på, menar historieprofessor Gregory Claeys i en analys av boken.
Demokratisk socialism
Det här är, enligt Claeys, en av de bästa definitionerna vi har av demokratisk socialism, eller socialdemokrati som vi ibland säger. Och visst ekar Orwell av statsminister Per Albin Hanssons vision där folkgemenskap och välfärdsstat vävdes ihop till det socialdemokratiska folkhemmet.
I ett Europa där frågor om identitet och kultur de senaste åren har blivit allt viktigare kanske det finns något att ta i här, även om man ogillar de uttryck nationalismen tar sig.
När Norge i dag firar nationaldag kommer socialdemokratiska Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støhre ha vimplar i händerna och sjunga nationalsång.
Nyss hade han stöd av 45 procent av norrmännen, men efter ett utspel om att Norge bör ta emot fler syriska flyktingar störtar partiet i opinionen.
Kanske ställer han sig frågan: Finns det en progressiv patriotism? Eller slutar det alltid med inskränkthet, instängdhet och exkludering?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.