Den store ledaren
Fredrik Reinfeldt har ett mantra som han gärna angriper Mona Sahlin med:
”Mona, vad vill du göra? Hur ska du göra det? Med vem ska du göra det?”
Statsministern syftar på regeringsalternativet. Finns det någon vänsterallians? I partiledardebatten i juni sa han:
”Jag kommer att ställa tre frågor till Mona. Jag kommer att ställa dem här i dag, och jag ber om ursäkt om jag kanske blir lite tjatig, för jag kommer att återkomma till dem. Jag ställer dem, eftersom jag tror att svenska folket vill ha ett svar på dem.”
Det förrädiska är att frågorna är sexistiska. Med vem ska du göra det, Mona? Med Lars, Peter eller kanske Maria? Hur ska du göra det?
Fredrik Reinfeldt hade knappast jagat en manlig, socialdemokratisk partiledare med samma ”frågor”. De framställer henne som kvinna i första hand, inte som partiledare.
Får ni inte ihop det? De där snälla ögonen som Reinfeldt har när det är tufft i opinionen och bland skandalerna. Den där ödmjukheten som han vann så stort på i valrörelsen. Reinfeldt beskriver sig gärna som den lyssnande ledartypen.
I senaste numret av Café säger Reinfeldt att det svåra med att vara statsminister är ledarskapet. ”För det handlar, med risk för att låta pretentiös, om att leda ett helt folk.”
Han strävar enligt egen utsago efter att vara ”en lyssnande ledare som leder utifrån ett intresse för vad andra människor tycker, hur de känner, vad de upplever.”
Moderater som luftat kritik mot Reinfeldts ”nya moderaterna” vittnar om en helt annan ledarstil hos statsministern. Reinfeldt råkar även göra det själv, i journalisten Ulf Kristoffersons utmärkta bok ”Fredrik Reinfeldt – i huvudrollen”.
Moderaterna Patrik Norinder och Henrik Westman lämnade riksdagen vid valet 2006. Båda är missnöjda med partiets nya arbetsmarknadspolitik. Vad är nu detta att hylla kollektivavtal och låta a-kassorna vara kvar i fackens regi?
Reinfeldt viftar undan kritiken från Norinder och Westman med att kommunalråd som blir riksdagsledamöter ofta blir besvikna.
”De gör sällan eget utvecklingsarbete, de skriver inte, de fördjupar sig inte, de anser sig ha läst färdigt. Det går inte att sätta något i händerna på dem, för de är inte här för att jobba. De vill bara få uppskattning för det de har gjort tidigare”, säger Reinfeldt.
Själv är han känslig för kritik. Han känner sig ofta illa behandlad av medierna. Ur Café:
”Jag tror på mina värderingar, jag tror på det jag gör. Jag har ett starkt folkligt stöd som jag har vunnit i valet. Och så gör jag en massa saker som kritiseras och vrids och vänds upp och ned på. Det vore ju märkligt om jag inte någon gång kände att journalisterna har missat poängen.”
Syftar statsministern på Schenströmaffären? Först läxade han upp journalisterna för att ”bygga stories som inte finns”. Sedan bad han Schenström gå.
Reinfeldt – som i valrörelsen satsade krutet på att framställa sig som ödmjuk, lyssnande och modern – visar sig allt mer gammaldags i sin ledarstil. Förmågan att kritisera sina motståndare. Oförmågan att själv ta kritik.
Å ena sidan den ledsna minen som ber om sympati när det är tufft. Å andra sidan de stenhårda och ibland karaktärsmördande attackerna på sina motståndare.
Statsministern vill ”leda ett helt folk”. Då borde han bete sig som folk.