”Polisen fick skära loss hans rygg från tågtaket”
Här gör flyktingarna allt för att ta sig till Frankrike
VENTIMIGLIA, ITALIEN. Klockan är strax efter åtta på morgonen, vi står femtio meter från den franska gränsen och väntar på att de första ska komma. Den asfalterade vägen ser ut att ha karvats ur det branta berget, ett par hundra meter ovanför kusten intill. Nedanför ligger tågrälsen, också den verkar vänta på något, luften är sval och stilla.
Ett långt, vasst tjut hörs när de första vagnarna närmar sig.
– Förarna tutar för att signalera till gränspolisen att de sett migranter på spåren eller vagnarna, säger Cecilia Momi från italienska Läkare utan gränser. Deras hjälparbetare står här varje morgon för att möta upp dem som blivit avvisade av gränspolisen.
Hon tvekar innan hon fortsätter.
– Förra veckan hittade de en man på taket som fått en elektrisk stöt. De fick skära loss honom, ryggen hade bränts fast mot tåget. Han levde.
Cecilia Momi vänder ansiktet upp mot bergssidan och kisar. Den verkar hänga över oss, lösa stenar och slokande träd hålls fast av rostiga metallnät. Där uppe bland de torra, vassa buskarna försöker många vandra över till Frankrike. De flesta går på natten, berättar Cecilia.
Mörkret här är inte som hemma. Strax efter sju på kvällen är det som att någon kastar ett tungt, svart tyg över landskapet. Utan gatlyktornas hjälp ser man inte sina egna fötter. Att ge sig ut på bergsklättring i mörkret är livsfarligt.
Ibland får hjälparbetarna plåstra om flyktingar som jagats av fransk polis över bergen. Det är olagligt, säger Marina Castellano som också är här med Läkare utan gränser. Polisen ska inte trycka tillbaka flyktingar över gränsen med våld. Men det gör de.
I somras gav Läkare utan gränser ut rapporten ”Denied passage” om situationen vid gränsen nära Ventimiglia. Den franska polisen framstår inte i god dager. Stora grupper avvisas systematiskt, utan individuella bedömningar. Gravida kvinnor vittnar om att ha blivit misshandlade och förnedrade.
Bara under 2023 bedömer Läkare utan gränser att den franska polisen avvisat i genomsnitt 80 migranter om dagen. Det är en ökning med 30 procent jämfört med förra året.
För två veckor sedan dök det upp fem vita containrar på gränskontrollens parkering. En ovanligt stor mängd flyktingar hade kommit till ön Lampedusa och myndigheterna visste att många av dem skulle vilja ta sig till Frankrike via Ventimiglia.
Nu plockar polisen flyktingarna på kvällen, låser in dem i containrarna och skickar tillbaka dem till Italien när solen gått upp. Enligt en dom från 2017 får de inte låsas in i mer än fyra timmar. Den informationen har inte nått hit.
Läkare utan gränser har inte fått se insidan av barackerna. Men varje morgon möter de dem som berättar.
I varje container finns en toalett. Punkt slut. Inget mer, inga dörrar eller förhängen, sängar, madrasser eller filtar. Lamporna lämnas på dygnet runt.
Runt niotiden börjar folk komma gående längs den smala vägen. En stor familj från Tjetjenien har släppts ut ur förvaret. Tre generationer har tagit sig hit tillsammans via Balkanvägen. En äldre dam får snabbt hjälp att sätta sig på en hopfällbar stol. Hennes fötter är svullna, de bullar upp som muffins ur skoskaften.
En kvinna i medelåldern bär en sovande tvååring över axeln. Hon ser ut att behöva en tupplur själv. Men hennes åttaåriga dotter studsar omkring, visar gluggen efter en tand hon just tappat, hänger mot muren och spejar ut över Medelhavet. En stor, rosa ryggsäck tvingar henne att stå framåtlutad för att inte ramla baklänges.
De får varsin kopp te och hjälp att tyda de dokument som tryckts i händerna på dem av den italienska militärpolisen. Efter ett tag kommer lokalbussen och plockar upp dem, och de är på väg in mot Ventimiglia igen.
Bara ett dygn senare träffas EU-ländernas inrikes- och justitieministrar i Bryssel. Två svenskar har blivit mördade i en terrorattack av en man som fått avslag på sin asylansökan. Efter ett långt möte meddelar ministrarna att det ska bli svårare att ta sig till Europa.
De har sagt samma sak förut. Kanske fungerar det den här gången, kanske gör det att vi slipper fler terrordåd. Men med största sannolikhet kommer det bara leda till fler containrar utan madrasser, fler skrapsår från vassa buskar i bergen och fler passagerare på bussen tillbaka till Ventimiglia.
Det är här det tar stopp, staden har blivit en flaskhals. Ännu har glaset inte spruckit. Men nog knastrar det av trycket.