Utrikespolitiken måste ha två ben
Det har brutit ut debatt om socialdemokratins utrikespolitik. I tidskriften Tiden gick Carl Tham nyligen till rasande angrepp mot det han uppfattar som undfallenhet mot USA och dess ”krig mot terrorismen”. Sverige tiger om övergreppen för att inte stöta sig med Washington, menar han.
I senaste numret av Tiden svarar var för sig både Urban Ahlin, vice ordförande i utrikesutskottet, och förre utrikesministern Jan Eliasson.
Vi har varit kritiska mot USA, säger de. Linjen har inte ändrats.
På ett plan har Carl Tham rätt. Under Irakkrigets uppbyggnadsskede var Göran Persson mycket oklar i sina synpunkter. Medan förhandlingarna pågick i säkerhetsrådet höll han öppet för att stödja ett anfall, senare tog han avstånd med argument om FN:s beslutsformalia, inte det moraliskt och strategiskt vansinniga med ett krig.
Anna Lindh var tydligare i sin kritik, och hennes linje blev socialdemokratins. Ändå har fördömandena av ockupationen på senare år ofta varit vaga.
I Mellanösternfrågan råder det ingen tvekan om att Persson ville ändra partiets politik. I sin nyligen utkomna memoarbok hävdar han att socialdemokratin tidigare lutat för mycket åt den palestinska sidan.
Men på kongresser röstade s-ombuden konsekvent för ett stöd för tvåstatslösningen och fördömanden av Israels ockupation och förtryck. Mona Sahlins resa till Mellanöstern nyligen kan delvis ses som en bekräftelse på den hållningen.
Tham går sedan för långt när han hävdar att socialdemokratin gett sitt tysta samtycke till tortyr. De två egyptier som CIA hämtade på svensk mark riskerade att utsättas för tortyr i Egypten, men det betyder inte att socialdemokratin accepterat tortyr som metod.
Tham är också kritisk till att Urban Ahlin, liksom Bush, säger sig sträva efter demokrati, frihet och fred.
I mina ögon måste en vänsterns utrikespolitik ha just dessa mål för ögonen. Det är demokratin det handlar om i Burma, Iran eller Nordkorea. Det är ytterst demokratin som utmanas av USA:s krig mot terrorn.
I sammanhanget kan det vara värt att påminna om den rapport om Kosovokriget som Carl Tham för några år sedan var med och tog fram. I rapporten konstaterar de att kriget mot Serbien var illegalt eftersom det inte godkänts i FN:s säkerhetsråd. Samtidigt var det legitimt för att alla diplomatiska medel uttömts och det befriade Kosovo från ett system som påminde om apartheid. Rapporten slog även fast ett antal kriterier för när en humanitär intervention kan anses legitim.
Jag är övertygad om att utrikespolitiken klarar av att stå på två ben. Ett fördömande av kriget i Irak och ”kriget” mot terrorismen måste kombineras med ett klart ställningstagande för demokrati och mänskliga rättigheter i dagens diktaturer. Om socialdemokratin och vänstern avstår från det för att retoriken påminner om Bushs, då har vi köpt den svart-vita världsbild som säger att alla som inte villkorslöst är med oss är emot.