Är våldet mot kvinnor mitt fel?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-09-04

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mäns våld mot kvinnor är tydligen mitt fel. Lars skriver att feminister som ogillar det manliga könet skapar långt fler våldsverkare än framgångsrika män som tar hand om sina söner: ”Anledningen till att våldet ökat är att kränkningar mot pojkar ökat och att hatet mot pojkar tilltagit.”

Lars är arg på min krönika i torsdags. Där skrev jag att våldet mot kvinnor cementerar mäns överordning och kvinnors underordning. Tjejer lär sig tidigt att vara rädda för våld som maktspråk: sexuella övergrepp som försöker ta ifrån oss vår värdighet. Och när vi drabbas får vi höra att vi borde ha skyddat oss bättre. En kvinna som blir slagen får skylla sig själv.

Det är inte särskilt komplicerat. Men uppenbart provocerande. Jag har fram tills nu bara fått arga läsarreaktioner. Samtliga från män som tycker att jag beskriver dem som monster. ”Har du besökt en skolklass där läraren berättar för tioåringarna i klassen att krig beror på männens våldsamma natur?” undrar Mats.

Jag ska förklara en sak. Jag tror inte på biologismen. Könsrollerna sitter inte i människors kroppar. De är socialt konstruerade. Omgivningen lär oss tidigt hur pojkar och flickor ska vara. Människor som bryter mot mönstret riskerar att stötas ut.

Så jag skriver inte om mäns våld mot kvinnor för att slå fast att män är onda. Jag skriver för att våldet är sprunget ur könsroller som faktiskt går att ändra på.

Annat är det med biologisterna. De ursäktar mäns våld mot kvinnor med att män är aggressiva varelser. Så sent som förra året hävdade fors-karen Thomas Eriksson att våldet beror på det manliga könshormonet testosteron.

”I alla kända kulturer och i alla tider har männen varit mer aggressiva och mer våldsbenägna än kvinnorna [...] Under den tid då våldsbenägenheten blev nedlagd i de manliga arvsanlagen var säkerligen våldsanvändning en viktig förutsättning för överlevnad och fortplantning”, skrev Eriksson i Dagens Nyheter.

Aftonbladets ledarsida protesterade. Våld mot kvinnor är en fråga om maktrelationer mellan könen, inte om någon specifik manlig ondska. Vi kallades ”tjockskalliga” och ”tokfeminister”. Jag undrar var alla arga män då befann sig. Inte skrev de stödmejl till oss ...

Mejlen jag nu får andas arrogans för kvinnors rädsla. Torbjörn skriver att jag nog borde reflektera över mina egna psykiska mönster. Statistiken visar ju klart och tydligt att det är unga män som löper störst risk att bli nedslagna på stan.

Det har jag inte förnekat. Men kvinnors rädsla för våld beror på den samlade hotbilden, både i hemmet och utomhus.

Rädslan växer ur känslan att inte ha makten och rätten på sin sida. Det är meningen med våldet. Rädda kvinnor vågar inte på samma sätt hävda sig själva. Så upprätthålls den sneda maktrelationen mellan könen.

Det borde de arga männen fundera på. Jag är inte rädd för skojs skull. Jag är rädd för att samhället har lärt mig att vara det.

Åsa Petersen

Följ ämnen i artikeln