Jag glömmer aldrig gymkillens vrålande
Tonen är obehagligt ljus, skriket närmast sakralt
Mannen sitter undangömd, i gymmets sydöstra hörn, vid en maskin för att träna axlar. Han verkar obrydd i sin grådaskiga t-tröja och sina jättelika hörlurar.
Inget kan störa honom i det han nu ska göra.
Först låter det som att någon tar ton. Ljudet är klart, förvånansvärt ljust, jag är inte den enda som vänder mig om för att se var det kommer ifrån.
Klangen darrar som den heta luften över dammig jord, på en plats i öknen bland torra, vassa buskar; den sjunger till bilden av två män i jeans och hatt med pistoler i sina hölster, de spänner blickarna i varandra.
Rätt som det är trycker han till, det sakrala blir gutturalt, vrålet viner som ett pistolskott genom gymmets lokaler. Han drar frenetiskt i maskinens handtag, vikterna slår i varandra med vassa smällar. Han skapar kraft, en kort stund är han ett med naturen.
Resten av gymmarna vänjer sig snart vid den nya ljudbilden och fortsätter med sitt, men jag kan inte släppa det jag just bevittnat.
Under året som gått har jag varit en klisterlapp, ett flugpapper som hängt uppe för länge. Allt möjligt fastnar och blir kvar. Det politiska kontot är övertrasserat sedan i höstas, men fogden hör aldrig av sig.
I våras var jag på Centre Pompidou i Paris, det var alldeles för kallt ute för att vara sen april. Jag hade varit på museet förut, den gången med hög feber, jag låg och vilade på rygg på en hård bänk i korridoren med slutna ögon medan mina vänner utforskade konsten.
Nu var jag där ensam, frisk men stelfrusen, och gick flera varv genom den tillfälliga utställningen med expressionister. Det var färg överallt, till och med bildernas skuggor var i turkos och rosa. Nu är tavlorna borta men jag tänker ibland på dem när jag blundar.
Det fortsätter. Jag läser Andromeda av Therese Bohman och den fastnar, M Train av Patti Smith fastnar, böcker och radiodokumentärer om Förintelsen går inte att släppa och det är väl tur det.
Saliven och märkena på min jacka efter en hund som ”bara ville leka”, tårna som inte varit varma sedan oktober, nagellacket som börjat flagna och fastnar varje gång jag drar fingrarna genom håret. En cyklande mans stjärtspringa som visar mig vägen över Västerbron i solnedgången. Allt blir kvar och jag undrar vad som händer den dag flugpappret är fullt.
Klockan är knappt tio på förmiddagen när jag sitter på fiket och jobbar, en kallnande kaffe till det ungefärliga priset av en mindre tomt i Belgrad intill mig. Jag läser om Erik Thedéen som obekymrat höjer räntan, Martin Kinnunen som stör sig på klimatförändringarna, Tobias Billströms försök till utrikesdeklaration, när det börjar ringa i öronen.
En hög ton, till en början späd, snart dånande. Allt är borta, minneskortet tömt, i huvudet en sval öken. Det börjar om.