Gubbväldets tid– nu är den förbi
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-06-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
På EU-valnatten i nederlagets stund var det Mona Sahlin som fick stiga fram och stå till svars för den socialdemokratiska valförlusten. Inte vice statsministern och partiveteranen Lars Engqvist som i Göran Perssons ställe skulle hålla ställningarna under valspurten. Inte heller partisekreterare Lars Stjernkvist, Perssons parhäst Bosse Ringholm eller affischnamnet Leif Pagrotsky kände sig manade att träda fram och ge fiaskot ett ansikte.
Göran Persson själv föredrog att distansera sig från nederlaget på residenset Harpsund. Partiordföranden och statsministern har i skrivande stund fortfarande inte kommenterat valutgången inför väljarna. Det måste vara unikt att en statsminister tiger om ett valresultat.
Det var väl ändå höften och inte käken han opererade?
När politiska misslyckanden, svikna vallöften och katastrofer ska hanteras tycks Mona Sahlin alltid duga bäst. Jag kan inte låta bli att tänka på när svekdebatten rasade i slutet på 80-talet när den regeringen övergav löftena om en sjätte semestervecka och förlängd föräldraledighet. Vem fick ensam stå mot stormen av protester och ilska? Mona förstås.
Och vem fick möta de anhörigas vrede och sorg i debatten om regeringens svek att bärga Estonia om inte Mona Sahlin.
Om valnederlagets orsaker heter det redan att det var de EU-entusiastiska kvinnornas fel att det gick så illa för partiet. Det var Margots fel som tackade nej till att bli första namn på s-listan och agera dragplåster. Monas fel som inte kunde övertyga invandrarna att gå och rösta och Ingers för sin klena insats i valdebatterna.
Man behöver inte vara överdrivet konspiratorisk för att känna igen tongångarna. De är uttryck för den patriarkala kultur, det gubbvälde, som jag är övertygad om är en av förklaringarna till socialdemokraternas tillkortakommande både i EMU-omröstningen och i EU-valet.
Det finns en struktur inom socialdemokratin där män i den gyllene medelåldern bestämmer värderingarna och styr besluten. De har inte förstått väljarnas krav på demokratisk delaktighet, att få ta ställning utifrån egna uppfattningar och inte utifrån ”storpappornas” tal: Lita på mig, jag vet bäst, rösta på mig så fattar jag besluten åt dig.
Patriarkerna vill inte inse att väljarna är vuxna att själva välja, också när det innebär att inte välja, till och med att inte rösta.
Det finns en konservativ kärna av medelålders män som vill behålla politiken i slutna rum, där de som anser sig veta bäst avgör vad som är bäst. ”Hemliga gubbklubben”.
Den finns i alla partier, i kommuner och landsting, i arbetarkommuner och riksdagsgrupper.
I veckan träffade jag riksdagens talman Björn von Sydow. Han berättade om sina bekymmer att modernisera riksdagen. I partiernas riksdagsgrupper, särskilt hos socialdemokraterna och väns-terpartiet, styr gubbgrupperna, 40+arna på tröskeln till politikens toppjobb. De vägrar förändra regler och procedurer för riksdagsdebatterna, ändra möbleringen och riksdagsmännens placering i kammaren. De vill inte se en popularisering av riksdagsarbetet eller ökad offentlig insyn. De tycker talmannen bara knäböjer för tv och kvällstidningarnas vulgärargument. De vill behålla riksdagen som hemliga klubben, kammaren som ett heligt forum för ceremoniellt beslutsfattande långt från medborgarnas insyn och brittisk hetta, burop och applåder.
– Jag kan försäkra att jag har ett helsike med att ändra något alls ceremoniellt, sade en bekymrad Björn von Sydow.
Talmannen är inte precis någon rebell. Om han är bekymrad är riksdagen illa ute och det är alla partier där patriarkala nätverk och gubbgrupper söker styra över huvudet på kvinnor och väljare. Patriarkernas tid är förbi.