Nu tvingas Islands politiker ta ansvar

Reykjavik skakas av kravaller. Rasande islänningar kastar ägg, burkar och snöbollar på statsministern, Självständighetspartiets Geir Haarde, motsvarande moderat. Polisen tar till med tårgas.

Regeringen klarar högst några veckor till, tror isländska bedömare. Ledande socialdemokrater kräver att partiet lämnar regeringskoalitionen. Det blir nyval i år, konstaterar självständighetspartiets vice ordförande.

Ett litet gäng börsklippare såg sin chans när Islands banker såldes ut. De köpte och belånade tills hela den isländska ekonomin var ett jättelikt luftslott. Då kom finanskrisen. Bankerna gick omkull och övertogs av staten, som utan hjälp från Internationella valutafonden hade varit bankrutt.

Politikerna gav börsklipparna fritt spelrum. Vanliga människor får ta konsekvenserna när köpfesten är över. Islänningarna förlorar jobb och besparingar, kan inte betala sina lån.

Nu kräver de ansvar av politikerna, som inför högljudda avgångskrav tvingas vakna från drömmen om att marknaden fixar allt.

Lättnad. Känslan när helikoptern med Bush lyfte mot Texas. Obama stod kvar på plattan. I installationstalet gjorde han upp med Bushregimens övergrepp: ”Vi behöver inte välja mellan vår säkerhet och våra ideal.”

Ja, jag vet. Det är bara festtal. Verkligheten blir svårare. Men låt mig ändå känna hoppet. Det sköna i att USA har en president som säger goda saker i stället för enfaldiga. Som inte drömmer om att vara krigarpresident utsänd av gud.

Ord är viktiga. De sänder signaler.

Obama söker respektfull dialog med den muslimska världen. Han talar om ett USA som inkluderar alla: ”Unga och gamla, rika och fattiga, demokrater och republikaner, svarta, vita, latinamerikaner, asiater, amerikansk ursprungsbefolkning, homosexuella, heterosexuella, rörelsehindrade och icke rörelsehindrade.”

Via bloggaren Alexandra Einerstam läser jag Tony Grews analys på sajten Pinknews: ”Inte sedan Tony Blair tillträdde 1997 har en nationell ledare visat ett så brett stöd för hbt-rättigheter.”

Bush körde den kristna högern rakt in i väggen. Nu tar Obama ut en annan och människovänligare riktning.

I måndags efterlyste jag rödgrön feministisk politik. Jämställdheten får ingen egen arbetsgrupp när Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern ska forma sin allians. Oppositionsledaren Mona Sahlin är tyst. De rödgröna tvekar att gå på feministisk offensiv – samtidigt som finanskrisen drabbar kvinnor och höger-politiken är som gjord för sunkiga könsroller.

Claes Borgström, Socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor, mejlar att jag har fel. Socialdemokraterna slarvar

inte alls bort feminismen. Mona Sahlin har gett honom, och jämställdhetsnätverket i riksdagen, uppdraget att skriva en jämställdhetsrapport. Den ska presenteras i mars.

”Inför valet 2010 kommer vi att presentera en politik som för Sverige tillbaka som världens mest jämställda land!”, skriver Borgström.

En rapport räcker inte. Feminismen måste bli de rödgrönas paradfråga.

Mona Sahlin måste göra kampen mot könsorättvisorna till en lika självklar del av sin agenda som kampen för jobben.

Annars har tre uttalat feministiska partier bevisat att de slarvar bort jämställd-hetspolitiken. Betraktar den som snyggt strössel på sin rödgröna kaka.

The Killers kommer till Hultsfred. Jag vill höra dem spela ”When You Were Young”. Kan man ha sin första festivalsommar vid 32? Kan man bo på hotell i Hultsfred?

Följ ämnen i artikeln