I Tyskland hade man skrattat åt Åkesson
När ”Sverige för vuxna” röstar i dag ser S ut att vinna
Publicerad 2021-09-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tyskland går till val. Det lär bli en nagelbitare. Men om opinionsmätningarna stämmer kan Olaf Scholz, 63, från de tyska Socialdemokraterna SPD mycket väl bli näste förbundskansler.
Efter 16 år vid makten avgår kristdemokraten Angela Merkel och verkar ta sitt parti med sig ur regeringen. Vilken koalition som kan bildas återstår att se, men det mesta tyder på socialdemokrater, gröna och liberaler.
För Sverige är Tyskland mer betydelsefullt än vi ofta förstår. Det är vårt viktigaste exportland och vår främsta handelspartner.
Svensk export till Tyskland är nästan dubbelt så stor som den till Storbritannien, vilket man inte riktigt kan tro om man jämför svenskarnas kunskaper i tyska respektive engelska.
Genom historien har tysk politik, det tyska språket och tysk kultur sannolikt påverkat oss mer än något annat område i Europa och världen.
Trots det kan sannolikt fler svenskar i detalj förklara skillnaden mellan olika valdistrikt i New Hampshire än peka ut de tyska delstaterna Sachsen eller Rheinland-Pfalz på en karta. Hollywood är ständigt närvarande medan tyska filmstjärnor... inte är det.
Ändå finns stora likheter mellan våra båda länder, så stora att Horace Engdahl, Svenska Akademiens svarta får, kallat Tyskland ett ”Sverige för vuxna”.
Och när de vuxna i rummet går och röstar idag blir det alltså sannolikt Socialdemokraterna som vinner.
Precis som Sverige påverkades Tyskland starkt av finanskrisen 2008 och flyktingkrisen 2015, de båda händelser som påstås ha turboladdat högerextremismen och populismen i Europa.
Men våra länder har hanterat utmaningen från de antidemokratiska krafterna på helt olika sätt.
I Sverige har Moderaterna och Kristdemokraterna valt att lyfta in Sverigedemokraterna som en del av sitt regeringsunderlag och anpassat både retorik och politik efter dem.
I Tyskland har den inhemska säkerhetstjänsten i flera delstater valt att övervaka extrema element i SD:s tyska systerparti Alternative für Deutschland, AfD, och dörren till den anständiga högern är stängd.
Som Karin Pettersson skrev på Aftonbladets kultursidor i fredags så har denna skillnad i förhållningssätt skapat helt olika dynamiker i den inrikespolitiska debatten. Medan SD tillåts sätta dagordningen för hela det offentliga samtalet i Sverige handlar valdebatten i Tyskland om helt andra saker, som jobb, klimat och vem som är bäst lämpad att leda regeringen.
Man kan även jämföra med den nyss avslutade norska valrörelsen. Även där kunde vi se hur sakfrågor som jämlikhet, ekonomi och välfärd blev viktigare än kulturkriget.
När vänstern inte längre nappade på högerextrema Fremskrittspartiets locktoner utan satte sin egen dagordning verkar populismen ha förlorat sin magi. Och Fremskrittspartiet fick historiskt låga 11,5 procent.
Även i Tyskland har SPD lagt både tid och långa diskussioner på att ta fram program och reformer utifrån en egen samhällsanalys. Huvudmotståndaren har inte tillåtits bli huvudrollsinnehavare.
När valrörelsen drog igång gjorde de kristdemokratiska partierna CDU och CSU misstaget att underskatta Socialdemokraterna. De tog väljarna för givna och länge såg en koalition mellan CDU och De gröna ut som det mest sannolika alternativet.
Men väljarna känner sin Olaf Scholz, som idag är finansminister. Och ironiskt nog framstår han mer som en naturlig efterträdare till Angela Merkel än CDU:s egen kandidat Armin Laschet gör.
Man ska självklart akta sig från att dra slutsatser innan valresultatet har kommit. Men mycket tyder på att högervågen och inte minst de starka nationalistiska stämningarna efter flyktingkrisen är på väg att ebba ut i Nordeuropa.
I Sverige, Finland, Danmark och Norge leder Socialdemokraterna samtliga regeringar och om Olaf Scholz skulle bli tysk förbundskansler så förskjuts EU:s tyngdpunkt tydligt åt vänster och i grön riktning.
Även i Spanien och Portugal regerar idag socialdemokrater och man deltar i flera andra regeringar, bland annat i Italien.
Det är bara några år sedan center-vänstern dömdes ut som en historiskt förbrukad kraft.
Framtiden, trodde många analytiker, såg ut att präglas av auktoritära högerkrafter. Brexit och valet av Donald Trump till amerikansk president visade att tiden av globalisering, mänskliga rättigheter och ökat internationellt samarbete nu var slut och att världen skulle präglas av rått nationellt egenintresse.
Nationalkonservativa starka män som Viktor Orban i Ungern, Jair Bolsonaro i Brasilien och Rodrigo Duterte på Filipinerna var på uppgång.
Världen är fortfarande en farligare plats än innan den internationella högervågen, men de värsta dysterkvistarna fick fel.
Den liberala demokratin slog tillbaka och frågor som klimat och ekonomisk jämlikhet har seglat upp som betydligt viktigare för väljarna än kulturkrig och flyktingpolitik.
Sverige ligger – som så ofta förr – lite efter utvecklingen. Men valen i Norge och Tyskland ger en fingervisning om att extremhögerns makt att sätta agendan kan sjunka ihop även här.
För Magdalena Andersson och de svenska Socialdemokraterna finns en hel del att ta efter. Även hon är beprövad och kompetent i jämförelse med utmanaren Ulf Kristersson. Men hon saknar fortfarande ett tydligt genomarbetat politiskt program och konkreta reformer på det sätt SPD tagit fram.
Sverige har nästan 500 000 arbetslösa, en massarbetslöshet som bara kan lösas av att fler jobb skapas. Det – inget annat – borde bli valets största politiska fråga.
Även klimatfrågan är akut och i Tyskland har den spelat en helt avgörande roll i valrörelsen.
Om Socialdemokratin ska vinna en tredje mandatperiod behöver den ett konkret och genomförbart svar på hur den vill lösa dessa båda kriser.
I Berlin hade man skrattat åt Jimmie Åkesson och SD:s besatthet av invandring, kultur och islam istället för valets verkliga debatter. Han är gårdagens politiker med gårdagens frågor.
Vi borde skratta här också.