Först politik – sen folkrörelse
Överallt hör man samma mantra efter den socialdemokratiska valförlusten: vi måste mobilisera folkrörelsen!
Jag undrar om de som säger så egentligen vet vad de menar.
Vilken folkrörelse? Formuleringen är en kvarleva från en tid då socialdemokratin hade en särställning som rörelse. När några tiotusen fler aktiva än i dag flockades kring valmöten och partiarrangemang. När fackföreningsrörelsen alltid kunde mobilisera sina aktiva för en socialdemokratisk valkampanj. Och inget av detta är riktigt på samma sätt som förr.
Framför allt är jag rädd att de som nu ropar på folkrörelsen glömmer bort det grundläggande: en rörelse måste ha något att samlas kring. Den uppstår inte ur ett tomrum, och den kan framför allt inte formuleras enbart som en negation. Det räcker inte med lite klädsam vrede över den borgerliga regeringens politik. Sådant lämpar sig för kampanjer. En rörelse kräver att det formuleras ett engagerande alternativ och det kräver politiska ledare som förmår att engagera kring dessa.
Därför kan en socialdemokratisk förnyelse eller krishantering eller vad man nu väljer att kalla det, rimligen inte börja med något annat än politiken.
Det förefaller också ganska uppenbart att detta projekt måste vara europeiskt. Socialdemokratins problem är inte unika för Sverige. I land efter land har S-partierna sakta men säkert arbetat sig nedåt. Val för val. Procent för procent. Väljarna ser inte svaren hos de röd-gröna.
Om fyra år är det inte bara val till riksdagen. Tre månader före är det även val till Europaparlamentet. Jag vet att så kallade Europafrågor aldrig lyckats mobilisera något vidare engagemang, men 2014 är det mer eller mindre nödvändigt att den nationella politiken blir europeisk.
Det blir ett lysande tillfälle att visa hur en socialdemokratisk reformagenda är betydelsefull för hela EU-området. Hur krav på socialt utjämnande system, fackliga rättigheter, jämställdhetspolitik och klimatanpassning bär på en större arena än den svenska.
Ända sedan EU-inträdet på 1990-talet har socialdemokratin talat om att göra EU till en naturlig del av arbetarrörelsen, utan att lyckas något vidare.
Kan krishanteringen vara ett sätt att lösa det?