Vem har inte stått i hemliga register?
Stor presskonferens i Rosenbad. Sånt springer man inte ofta på numera. Men säkerhetstjänstkommissionen, som skulle presentera sina tusentals sidor, hade jag ett litet finger med i.
En av deras forskare hade tidigt lagt märke till att både jag och Gunnar Fredriksson skrivit om Olof Palmes speciella reaktion på den stora gruvarbetarstrejken i Norrbotten 1969. Till oss hade Palme kastat fram spekulationer som om det funnits någon sorts åsiktsregister över strejkledarna.
För en tid sen fick vi infinna oss hos kommissionen i en diskret lokal nära polishuset på Kungsholmen. De sa, kanske skämtsamt, att det satt mikrofoner överallt. Stämningen var avspänd, lagtvång hotades vi inte med.
Men utfrågningen tycks ha satt spår på sidan 597 i betänkandet:
”Konflikten (i Norrbotten) skall ha inneburit en chock för SAP och LO och det är omvittnat att statsminister Palme personligen tog mycket illa vid sig.” Det kan ha ”bidragit till återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet”.
Och senast i går pekade Dagens Nyheter på sin förstasida ut Palme som ”arkitekten” bakom underrättelseverksamheten. Ja, det är tur att det finns döda socialdemokrater att skylla på.
Men se nu här:
I själva betänkandet konstaterar kommissionen något som de flesta kommentatorer bekvämt struntat i: att det var under de borgerliga regeringsåren 1976–82 som det blev ”mer förtroendefullt” samspel med säkerhetstjänsterna. Borgerlige statsministern Fälldin har inför kommissionen direkt skrutit med att han inte ville ”tygla” Säpo.
Hur många på den fullsatta presskonferensen har själva funnits i Säpos eller andra hemliga register? Här satt mogna män som Peter Bratt och Jan Guillou, Hans Hederberg och Björn Kumm, Jonas Gummesson och Thomas Kanger – de fanns säkert med på listorna.
De skulle i dag närmast känna sig förolämpade om de inte stått där. ”Har det varit något fel på min radikalism!”
Mitt eget namn (och Aftonbladets) såg jag redan 1998 när regeringen frisläppte en del av militärernas listor. För något som man sagt eller skrivit blev man uppsatt bland säkerhetsriskerna. Tillsammans med – bland andra – några folkpartipolitiker, Byggnads avdelning 49, en biskop samt Olof Lagercrantz (felstavad).
Men tidsandan, som kommissionen skriver så intressant om, har varierat. Ungefär samtidigt med gruvarbetarstrejken gick sovjetiska stridsvagnar in i Tjeckoslovakien. Då sammanfördes jag och andra journalister med svenska militärer för planering av Sveriges psykologiska försvar. Det är bara några årtionden sen.
Nu när den största säkerhetsutredningen presenterades slog det mig att det inte fanns en enda uniformerad person i lokalen.
2002 års tidsanda. Hur skulle den se ut om också detta land utsattes för terrorangrepp?
Adjö och god jul.
Det är inte mina slutord. De står över den avslutande texten i fackförbundstidningen Dagens Arbete (f d Metallarbetaren), som vanligt skriven och illustrerad av Stig Claesson, Slas. Han slutar efter femton år. Kanske ska han ännu längre in i västgötaskogen.
Men när vi på telefon utbyter våra sammanbitna julhälsningar får jag sanningen om denna nya massmedieaffär. Vad är Fichtelius mot Slas!
Claesson säger att han slutar i protest och går över till SIA, Skogsindustriarbetaren, eftersom Dagens Arbete inte vill ha kvar den redaktör som brukat ta hand om hans texter.
– Jag måste ju ha någon som talar om för mig när jag skrivit blaj, säger Claesson.
Så talar en av landets främsta prosaister.
Hemligt registrerad var han säkert också före oss andra.