Ubåt med miljardär gör mig illamående
Men varför bryr sig ingen om massgraven i Medelhavet?
Klockan tickar. Även de som följer nyheterna sporadiskt har koll på hur många timmar det är kvar innan syret tar slut i ubåten.
I skrivande stund har en grupp miljardärer förmodligen svår dödsångest tusentals meter under havet. Jag hoppas de blir räddade innan det är för sent. Men situationen gör mig illamående.
Den försvunna turistubåten har fem personer ombord. Målet var att dyka ned mot Titanic-vraket på 3800-meters djup i Atlanten. De här utflykterna kostar runt 2,7 miljoner kronor.
Världens medier rapporterar om vilka miljardärerna och affärsmännen ombord är. Man kan nästan känna deras rädsla. Tänk att vara den pakistanske affärsmannen som är fast där med sin tonårsson. Eller den franske upptäckaren som kanske gjort sin sista upptäckt.
För sex dagar sen sjönk en båt utanför Greklands kust. Båten hade 500 passagerare och hundratals befaras döda. Vi har inga ansikten på de döda, bara rapporter om ännu en ”tragedi”.
Det handlar ju inte om miljardärer här, utan om migranter.
För lite över en månad sen hittade kustbevakningen över 200 kroppar som flutit i land i Tunisien. Det var människor som riskerade livet för att ta sig till Europa över medelhavet.
I februari i år hittades ”över 60 migranter döda på strand i Italien”, som SVT:s rubrik löd. Bland de döda fanns minst 12 barn. Ett av barnen var bara några få månader gammal.
”En enorm tragedi”, kommenterade den italienska kommunens borgmästare. Men att använda det ordet klingar falskt. Som att det inte är någons ansvar, utan bara ännu en trist ofrånkomlig olyckshändelse. Som att det inte är föräldrar som ser sina barn drunkna. Syskon som försöker rädda varandra innan de andas in vatten i lungorna och dör.
Samtidigt hissar greker sin flagga på halv stång, medan deras premiärminister är nöjd med den tuffa hållningen landet har mot flyktingar. Europeiska kommissionens ordförande tackar Grekland för att de är ”EU:s sköld mot migranter”. Och i Italien vill man sätta in Nato mot flyktingbåtarna. Samma land som vägrade skicka ut hjälp till en båt med syriska flyktingar, vilket ledde till att 268 personer drunknade.
Bara förra året beräknas 2062 flyktingar ha dött på Medelhavet. Vårt älskade turisthav är inget annat än en massgrav. En grav för människor som lider så svårt att de riskerar sitt liv över havet för att alternativet är värre.
Kanske är det så svårt att relatera till, att det blir lättare att känna empati med miljardärerna i den försvunna ubåten?
Det är också det som gör att jag mår illa. Att hela världen håller andan i jakten på miljardärerna till havs, medan tusentals barn och vuxna mister livet på ett hav närmare oss. Ändå kommer det aldrig nära nog.