Kaliber avslöjar SD:s dubbelspel

Vill bli vågmästare Jimmie Åkesson leder ett parti där åsikterna spretar vilt i olika sakfrågor. En sak har dock politikerna i SD gemensamt – de gillar inte invandring.

Vi har en sund antirasistisk värdegrund, säger Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Radioprogrammet Kalibers granskning visar något annat. Tre reportrar bytte identitet och gick med i Sverigedemokraterna. Deras dolda mikrofoner, som bandade partimedlemmar och förtroendevalda på interna möten, fångade oförblommerad rasism och främlingsfientlighet.

Sagt på ett möte i Göteborg: ”De som kommer från de här länderna är väldigt råa och riktiga barbarer. De har det i ryggraden.”

Sagt på ett möte på Lidingö: ”Visste ni att en immigrant, eller invandrare som kommer till Sverige från sådana länder som Afghanistan och Afrika kommer ibland med 2000 parasiter i sin kropp. Våra hundar har inte så många, men de sitter i karantän...”

I Sverigedemokraternas principprogram står det att FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ”helt central”. Partiet ”tar starkt avstånd från diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund”.

Så skriver Sverigedemokraterna för att tvätta av sig rasiststämpeln och bli rumsrena. Partiet vill inte kännas vid att det bildades ur den rasistiska organisationen BSS (Bevara Sverige Svenskt). Människor som aldrig skulle rösta på ett främlingsfientligt parti ska med gott samvete kunna rösta på Sverigedemokraterna.

Den så kallade 70-regeln, kravet att alla invandrare från främmande kulturer som kommit till Sverige efter 1970 ska tvingas återvända, har tagits bort. Sverigedemokraterna ska numera vara ”invandringskritiska” och ta upp kampen mot ”svenskfientligheten”.

Argumentationen mot invandringen vilar inte längre på ras, utan på kultur. Det mångkulturella samhället är en fara. Kulturer ska inte blandas. ”Den svenska kulturen” (som partiet inte lyckas definiera) hotas av massinvandringen. Även om resonemanget bygger på kultur har det mycket gemensamt med forna tiders rashygien.

Med motståndet mot det mångkulturella samhället vill Sverigedemokraterna locka människor som känner sig marginaliserade och maktlösa, som inte litar på eliterna. Partiet hoppas vinna på den ökande klyftan mellan ”dom där uppe” och ”dom där nere”.

Alla partimedlemmar vill inte följa partiledningens antirasistiska påbud. Och Sverigedemokraterna har, trots alla uteslutningar, inte råd att göra sig av med den hårda kärnan av främlingsfientliga medlemmar. De är partiets ryggrad. Sverigedemokraterna måste fortfarande vara det enda partiet som ”vågar säga som det är”.

Resultatet blir ett dubbelspel. Utåt har Sverigedemokraterna nolltolerans mot rasism. Inåt får rasistiska åsikter och kommentarer passera. Det viktiga är att främlingsfientligheten inte når offentligheten.

Nu har den gjort det. Tack Kaliber.

Följ ämnen i artikeln