Jag är republikan men smälter ändå
Victoria och Daniel får varandra. Inför smattrande kameror och
fnittrande journalister berättar kronprinsessan om
frieriet: ”Det var allt jag hade önskat mig!”
Jag vet inte vad jag ska känna.
Å ena sidan min djupa skepsis mot monarkin. Sverige är en
demokrati. Vi kan inte ha ett statsskick som låter rollen som statschef gå i arv, som lär
undersåtarna att buga och niga för överheten.
Å andra sidan
Victoria. Hur lycklig kan en människa se ut? Jag får gåshud. Efter sju år har hon vunnit kampen mot de konserva-
tiva, som inte tycker att en blåblodig prinsessa ska gifta sig med en gymägare från Ockelbo. Pappa kungen
tyckte inte ens att
Victoria skulle få bli kronprinsessa, han var emot kvinnlig tronföljd när den infördes 1979.
Victorias leende
symboliserar att
kärleken vann. Om till och med en inbiten republikan som jag smälter, får jag nog
säga som Annette Kullenberg till TT:
”Jag vill önska det
blivande fästfolket lycka till. Men samtidigt kan jag säga att det är en sorgens dag för oss republikaner. Det innebär att ett demokratiskt statsskick
inte kommer att kunna genomföras under vare sig min eller din livstid.”
Kristdemokraterna tvingas acceptera en könsneutral
äktenskapslag. Nu verkar ensamstående, barnlängtade kvinnor få betala priset. Riksdagens
socialutskott vill inte ge ensamstående kvinnor rätt att inse-
minera, trots att bara Krist-
demokraterna säger nej. Det finns tydligen en gräns för hur mycket allianspartierna vågar bråka med Kristdemokraterna.
Självklart borde ensamstående kvinnor få rätt att
inseminera. Förbudet är en rest av en lagstiftning byggd på
tvåsamhetsnormen.
Kvinnor som lever med varandra har redan rätt inseminera. Ensamstående har redan
rätt att adoptera.
Ensamstående kvinnor offras för Krist-
demokraternas skull. De längtar tillbaka till ett samhälle som inte längre finns. Det är tack och lov länge sedan heterokärnfamiljen var människors enda alternativ.
Men politiken fortsätter att stigmatisera ensamstående kvinnor. Det är sorgligt.
I kväll har Gus van Sants
mästerverk ”Milk” premiär på svenska biografer. Sean Penn
spelar huvudrollen som gay-
aktivisten Harvey Milk och
belönades i måndags med en välförtjänt Oscar. I tacktalet vände sig Sean Penn till dem som i dag röstar mot
homoäktenskap: ”Era barnbarn kommer att skämmas.”
Harvey Milk lyckades bli vald till stadsdirektör i San Francisco innan han sköts till döds 1978. Därmed
blev han den förste
öppet homosexuelle mannen på en viktig politisk post i USA.
Fienderna var många. Hoten förfärliga.
Harvey Milk sa: ”Om en
kula någonsin träffar min hjärna, låt det bli en kula som förstör varje garderobsdörr.”
Hans tal är historiska. ”Vakna, Amerika! Ingen mer rasism, ingen mer sexism, ingen mer
åldersdiskriminering, inget mer hat. Vi ska
inte bli trakasserade, vi ska inte stanna i garderoben. Inte längre!”
Van Sants porträtt av med-borgarrättsrörelsen i 1970-
talets San Francisco är fantastiskt. Människor satte sina liv på spel för människovärdets skull. Ur det växte en enorm kraft.
Något att tänka på i Sverige i dag, där homoäktenskap snart blir verklighet, men där hatbrotten mot hbt-personer ökar och människor fortfarande är rädda för att hålla varandra i handen på gatan. På andra sidan Östersjön, i länder som Litauen och Ryssland, förföljs flator och bögar med politikernas goda minne. Hbt-personer trakasseras av myndigheterna och förvägras rätten att demonstrera.
Vad gör vi åt det? Vad hade Harvey Milk gjort?