Något har gått sönder i Sverige och det är moralen

Fattiga stör moderaters utsikt och bör därför förbjudas.

Särskilt tre saker stör mig med mig när jag rör mig i hemstaden:

1. Jag lägger ut snuspåsen på gatan. När jag rökte släppte jag fimpen på samma sätt. Vad är det för sätt?

2. Jag blir orimligt ilsken på folk, ofta turister som ju inte vet bättre, som står till vänster i rulltrapporna och som inte släpper ut folk ur t-banevagnarna innan de själva går på. (Jag säger ingenting förstås, bara morrar för mig själv.)

3. Jag går numer förbi tiggare som om de inte fanns.

Punkt tre är värst. Där finns samtidigt en ideologisk överbyggelse.

Jag är också emot tiggeri, fast av andra skäl än borgerliga som tycker att rika helt enkelt ska behöva slippa se fattiga. Som Tomas Tobé (M) förklarade förslaget om tiggeriförbud i SVT:s ”Aktuellt”:

– Jag tycker inte det är rimligt att våra barn ska vänja sig vid att det är normalt att vuxna sitter på gatan utanför våra matbutiker.

”Våra”. Två gånger till och med. Vi och dem, de som har och de som inte har, handen på höften som i alla tider. Romerna, fyllona, pundarna, de psykiskt sjuka, alla ”de andra” som stör småborgerligheten ska sopas bort utan stödåtgärder.

Moderaterna har inget emot tiggeri vanligtvis. ”Ge en gåva” uppmanar partiet på dess hemsida. Rika ska få tigga, men inte fattiga. Visst låter det lurigt?

Men jag då? Som inte störs eftersom jag inte ens ser.

Jag har alltid varit emot tiggeri och vad det innebär: Godtycke. Hur ska jag välja vem som behöver min allmosa? Den sötaste tiggaren? Fördelningspolitik är ett orimligt individuellt ansvar.

Det socialistiska samhället har misslyckats när de svagaste tvingats ner på sina knän.

Och så är det förstås. Folkhemmet blev marknadsliberalt och klassklyftorna började växa och växer dagligen. Samtidigt med alla privatiseringar och skattesänkningar kom EU:s öppna gränser, särskilt för postkommunistiska rasistregimer som drev billig arbetskraft och i synnerhet tiggare hit.

Så i dag, även om Sverige är ett av världens rikaste länder – en bråkdel av bankernas vinster skulle kunna köpa villor till varenda tiggare – uppfattas det som närmast en surrealistisk tanke att staten faktiskt skulle kunna vara användbar. Staten? Vad är det för konstigt gammalt ord? Frihet, heter det. Fast inte frihet att tigga förstås.

Egotrippandet som folk dels valt, dels påtvingats, gör att ett förbud mot fattiga låter rimligare än statliga åtgärder i cirka halva svenska folkets öron. Något har gått sönder i Sverige och det är moralen.

Sanningen är: Den enda humanistiska lösningen på tiggarnas problem är samhällets åtgärder. Statens. Det är komplicerat, det tar tid, det kräver politiska ansträngningar, det kräver samarbete med EU och i synnerhet tryck på Ungern och Rumänien.

Så jobbigt är det nämligen här i världen. Det finns inga kvickfixar. Inget är enkelt för den som anser att ordet människovärde betyder något.

Men jag då?

Jag måste förstås skärpa mig. Jag måste ta mitt individuella ansvar i det liberala samhälle dit jag anvisats att leva av alla som röstat de senaste 20–30 åren.

1. Jag ska sluta slänga snus.

2. Jag ska sluta se tiggarna som en naturlig del av gatubilden och börja ge pengar igen.

Och då måste ni andra fan skärpa er i tunnelbanan. Vi lever här tillsammans.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande texter.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.