En invandrare som inte ler är farligast
Vi sågs igen, ett par år efter att vi hade slutat jobba ihop.
Jag hade sagt upp mig, han hade blivit kvar. Nu pluggade han och jag hade ett annat jobb. Vi hade blivit äldre, men inte jättemycket. Vi pratade om politik, om samhället och vilka vi var nu.
Han var född i Irak, jag i Dalarna. Han pratade halländska, jag dolde mitt dalmål. När det ringde i hans telefon blev hans språk annorlunda. Orent, skulle man kanske säga. En sämre svenska. Han pratade med sin pappa.
Jag frågade om det där och han berättade.
Hur han med åldern insett att han med alla andra spelade en sorts teater. En teater sprungen ur en press över att hela tiden behöva prestera bättre än ”riktiga” svenskar. En teater sprungen ur en gnagande känsla av otillräcklighet över att aldrig riktigt känna att den man är verkligen duger.
Från barnsben hade han lärt sig det där. Var tyst när du åker hiss. Skrik inte ute på gården. Stöka inte på bussen. Spring inte omkring inne i affären. Ditt svarta hår och dina mörka ögon gör att ditt stök alltid kommer att ses som lite värre, lite stökigare än dina blonda klasskompisar. Och var inte arg när någon ser. Det tycker folk är hotfullt.
Och om folk tycker att du, som är född i Irak, är stökig och hotfull så kommer de tro att alla invandrare är så. Och då kommer de rösta på rasister.
Så han spelade sin teater. Tänkte på hur han pratade. Tänkte på hur han gick. Tänkte på hur han var klädd. Tänkte på att inte se sur eller arg ut. Kallade sig Johan när han försökte sälja kalsonger på telemarketingjobbet. Nu skulle han bli arkitekt.
För några år sedan följde antropologen Sabine Gruber skolarbetet på en högstadieskola i en medelstor svensk stad. Hon ville se om lärarna delade in eleverna i kategorier efter ursprung. Det gjorde de, och lärarnas uppfattning om eleverna var starkt kopplad till deras skötsamhet.
En ordentlig pojke med invandrarbakgrund betraktades till exempel som ”nästan svensk”, medan de som strulade, var uppkäftiga och besvärliga klassades som invandrarkillar. Pojkar med utländskt ursprung som klarar skolan bra kunde ibland hamna utanför kategorin invandrarkillar.
På Medborgarplatsen, mitt på Södermalm i Stockholm, har en handfull utvisningshotade ungdomar satt sig ned. De sittstrejkar och de vill förmå regeringen och Migrationsverket att låta dem stanna i landet.
Förra helgen samlades en rasistisk mobb på torget för att visa sin avsky inför de afghanska ungdomarna. Och som de gjorde det. Under blågula fanor vrålade gruppen saker som: ”Hoppas ni blir våldtagna som djur!”, ”Ut med packet!”, ”Hoppas ni dör i nästa terrordåd!” och ”Inga afghaner på våra gator”. Det här är människor vars vrede, hat och bevekelsegrunder det politiska samtalet - efter Trump och Brexit - blivit helt upptagna med att ”försöka förstå”.
De sittstrejkande invandrarna - som fruktar döden i sönderfallets Afghanistan - svarade genom att ropa "Kärlek! Kärlek" och visa upp röda hjärtan i form av ballonger och papperslappar.
Kanske vet ungdomarna redan något om vårt samhälles spelregler. Den med svart hår och mörka ögon ska stå lugn och svara ”kärlek” när svenskar vrålar att de våldtas. Allt annat skulle bekräfta bilden av den farlige och stökige invandraren.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.
LEDARE: Ta rasismen på allvar – den finns i