Obamas stil – ett politiskt föredöme
Efter Annie Lööfs (C) tal i Almedalen skrev Socialdemokraternas Marita Ulvskog en kommentar på Twitter. ”Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten.” Hon fick omgående göra en pudel, men lyckades trassla in sig i ett resonemang om att Annie Lööf är snygg och har fina kläder.
Twitterutspelet var plumpt, men den själv alltid välklädda Marita Ulvskog satte fingret på en sak: Annie Lööfs modemedvetna framtoning. Det fönade håret med utböjda toppar, de damiga dräkterna och favoritväskan från Mulberry för 8 000 kronor.
Att hennes handväska inte väckt lika starka reaktioner som Mona Sahlins illrosa från Louis Vuitton är inte överraskande. Borgerliga politiker blir sällan lika hårt dömda för sin livsföring som arbetarrörelsens.
Att vara modeintresserad förknippas av många – särskilt politiskt medvetna – med yta, objektifiering och ohållbar konsumtion. Det var kanske därför som Annie Lööf och flera i hennes omgivning blev så förnärmade av Ulvskogs kommentar. Men den uppfattningen om mode är förenklad. Mode kan vara ett utmärkt kommunikationsverktyg.
När Lars Leijonborg var partiledare för Folkpartiet blev han den hittills enda svenska politiker som offentligt har gått ut med att han tagit hjälp av en stylist.
I USA är det annorlunda. I fredags skrev Aftonbladet Kultur om hur det modernt klädda paret Obama har gjort modet politiskt igen. Där står designerna på kö för att skapa specialplagg inför valspurten.
På våra svenska politiker går det ofta knappt att se om det är 2002 eller 2012. Paret Obamas känsla för stil borde inspirera deras svenska kollegor.