Mejla

Anders Lindberg

Stökiga pojkar behöver lära sig nationalsången

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Foto: KATRIN JAKOBSEN
Inte bara barn med särskilda behov lämnas åt sitt öde. Även arbetarklassens barn, som har ett annat språk och sociala koder än skolverket har glömts bort de senaste åren. Nyanlända arbetares barn ska vi inte tala om. 

Ibland funderar jag på vad som skulle ha hänt i dagens samhällsklimat om barnaga fortfarande hade varit tillåtet. Skulle någon våga föreslå att det togs bort?

Det är lätt att tänka sig stormarna i sociala medier när samma arga män som hatar Greta Thunberg skulle diskutera barnuppfostran.

Eller Opinion live i SVT: "Här har vi en debattör som tycker att en rejäl örfil bara är nyttigt mot - Rädda barnen". Kan ni se det framför er?

Det kan jag. Efteråt skulle sanningen ligga någonstans mittemellan.
Vår tidsanda är på många sätt en intellektuell avgrund. Därför var min första reflex att debatten om Skolverkets förslag till nya kursplaner för grundskolan bara är samma storm i samma vattenglas som de senaste årens tramsiga kulturkrig.

Men jag hade nog fel.

Ni vet, Skolverket vill ta bort krav på kunskap om antiken, arbetslivet, samernas historia, stormaktstiden, Hallands floder, Bibeln, renässansen, upplysningstiden (Sic!), frihetstiden samt... nationalsången.
Debatten om kursplanerna har rasat parallellt med att Dagens nyheter, samt diverse högerdebattörer, har kritiserat så kallat "lågaffektivt bemötande" i skolan.

Lågaffektivt bemötande är en väl beprövad metod att hantera bråk genom att sänka konfliktnivån. Själva begreppet är myntat av psykologen Bo Hejlskov Elvén men metoden att kyla av ilska och aggressivitet genom att själv ta det lugnt är inte direkt ny.

Barn gör tyvärr inte som man säger utan som man gör. Men denna - helt självklara - insikt verkar ha blåst bort i den allt mer auktoritära debatten.
I centrum står en skräckinjagande gestalt - "den stökiga pojken".

Tydligen har skolan kapitulerat inför honom. Rektor, vaktmästare och lärarkollegiet hukar alla i bänkarna och vågar inte ingripa. Om jag tolkat debatten rätt är detta främst Bo Hejlskov Elvéns och det lågaffektiva bemötandets fel.

Svaret på den problemformuleringen är given. Om man bara fick ta i med hårda tag mot "den stökiga pojken" skulle allt lösa sig. Man kan exempelvis kasta ut honom ur klassrummet. Men jag vill ändå ställa en motfråga: vart ska "den stökiga pojken" ta vägen sen?

Många gånger har de barn vi pratar om neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD eller ASD/Aspergers syndrom. Enligt Jan Björklunds nu gällande läroplan från 2010 ska dessa barn "inkluderas" i vanliga klasser i stället för att få stöd i särskilda undervisningsgrupper.
Tanken att barn i behov av särskilt stöd ska "inkluderas" är inte ny men verkar ha slutat i katastrof i princip överallt. Lite förenklat.

Förr fick barnen stöd i mindre grupper anpassade till deras behov och funktionshinder. Sen skulle de "inkluderas" i vanliga klasser och få stöd där. Och nu har stödet tagits bort av besparingsskäl.

Kvar står lärare med uppgift att hantera både den vanliga klassen och barn som egentligen behöver extra hjälp.

Jag är visserligen ingen expert, inte lärare och inte rektor. Men hur kan någon ha trott att detta skulle kunna fungera?

Att säga till ett barn med ADHD att "koncentrera sig" är ungefär som att säga till en blind att "titta noggrannare". Barnet kan helt enkelt inte följa uppmaningen. Hårda tag - som att skrika "sitt bara still" till barnet med ADHD eller "läs bara på pappret" till den blinde - kommer inte heller att fungera. Det krävs helt enkelt en annan pedagogik, sannolikt i en mindre grupp.

Så tillbaka till min fråga, när hårda-tag-politikerna kastat ut den sista ungen med psykiska funktionshinder ur klassrummen – vad ska hända då? Ska de bli hemmasittare? Arbetslösa? Förtidspensionärer för resten av livet?

Jag hoppas det finns ett bra svar - för samma politiker tänker nu spara ännu mer på skolan. Omkring hundra kommuner ser ut att gå med underskott.

För vet ni vad? Jag tror inte det är barnens fel att vi hamnat här. Om det är några som borde kastas ut ur klassrummen är det landets skolpolitiker och Skolverket.

Och då är vi tillbaka vid Hallands floder och nationalsången och det var där jag insåg att jag haft fel om stormen i vattenglaset. Förslagen till nya kursplaner i grundskolan är inget kulturkrig - det är samma grumliga syn på pedagogik och kunskap som slutade i fullskaleexperimentet med "inkludering".

Barn med särskilda behov behöver ordning, förutsägbarhet, struktur, lugn och små miljöer. "Inkludering" i stora klasser skapar motsatsen.
Det gör även flumpedagogik där man inte längre behöver lära sig faktakunskaper och ha klara kunskapsmål. Otydliga förväntningar skapar osäkerhet – skapar desperation – skapar kaos - skapar röriga klassrum. Jag ger resultatet hundra procents förutsägbart.

Utifrån vad som avslöjats om de nya kursplanerna är det som att utredarna på Skolverket har velat ta bort allt fast, allt som ger struktur och ordning. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att debatterna om "lågaffektivt bemötande" och skolverkets förslag egentligen handlar om samma sak.

Nyckelordet är: svek.

Svensk pedagogisk forskning verkar, självklart oavsiktligt, driva fram en skola helt på medelklassens och de redan starkas villkor. De som kan lära sig om Hallands floder på husvagnssemestern och om stormaktstiden genom att gå med föräldrarna på Armémuseum.
Inte bara barn med särskilda behov lämnas åt sitt öde. Även arbetarklassens barn, som har ett annat språk och sociala koder än skolverket har glömts bort de senaste åren. Nyanlända arbetares barn ska vi inte tala om.

För precis som man måste behärska god svenska för att få ett jobb så behöver man grundläggande allmänbildning för att vara en del av samhället - och av demokratin.

I själva verket är "den stökige pojken" bara en syndabock, ett sätt att göra ett strukturellt problem med brist på resurser och flummig pedagogik till en individuell fråga. Att skoldebatten handlar om hur vi ska kasta ut honom, snarare än vad vi kan göra för att hjälpa, är ett fruktansvärt fattigdomsbevis.

Kunskap om "lågaffektivt bemötande" är en av många pedagogiska anpassningar som behövs om alla ska kunna klara skolan. Men det är ingen ersättning för mer pengar, mindre studiegrupper och större egenmakt till lärare i skolans vardag.

Och det fungerar nog inte mot Skolverkets förslag till nya kursplaner.

avAnders Lindberg

ARTIKELN HANDLAR OM