Uppgivenheten är vår främsta fiende
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I helgen fick Svenska Dagbladets fantastiska journalist Cordelia Edvardson ett fredspris?–?Eldh-Ekblads pris?–?för sina rapporter från Israel/Palestina.
Hon fick priset, som delas ut av Svenska freds, ”för viljan att förstå och förmedla människors vardag”. Det är en angelägen journalistisk hållning.
Alltför ofta speglar medierna krigets logik i Israel–Palestinakonflikten: Militanta palestiniers raketer regnar ned i israeliska staden Sderot. Israeliska attackhelikoptrar skjuter sönder palestinska hem i Gaza. En självmordsbombare spränger sig till döds i Tel Aviv och oskyldiga civila stryker med. Israeliska tanks går in i Nablus och krossar hus, människor och olivlundar.
Så där håller det på. Medierapporteringen visar våldets spiral intill obegriplighet. Alltför sällan speglas vardagen av ockupation i Palestina. Eller vardagen i Israel där unga människors själar förhårdnar av hat och rädsla för Den Andre.
”Jag fruktar för framtida generationer. Palestinska ungdomar förvägras normala drömmar och hopp om studier, om arbete, om ett liv. Unga israeler får en förvriden bild av världen när de måste anpassa sig till förtryckarens roll i de ockuperade områdena”, sade dåvarande utrikesministern Anna Lindh vid utdelningen av Palmepriset 2003 till Hanan Ashrawi.
I dagarna har en bok med Lindhs tal och texter kommit ut?–?Människovärdet är grunden (Premiss förlag). Lindh hade just förmågan att se underifrån, utifrån det vardagliga förtryckets mekanismer och därifrån ställa krav på världssamfundet att handla.
”Vi måste fortsätta reagera när palestinska barn i månader förhindras att gå i skolan, när de äldre inte kan träffa sin doktor, när havande kvinnor hindras från att komma till sjukhus för att föda.”
”Vi måste protestera när föräldrar inte kan komma till arbetet, inte kan försörja sina familjer?–?för att deras byar spärras av, för att det råder utegångsförbud, för att trupper och tanks står i vägen?–?när människor inte kan leva sitt dagliga liv utan att ständigt förödmjukas”, fortsatte Anna Lindh.
Hon kopplade samman den internationella kampen med den nationella. Social rättvisa och välfärd här hemma och internationell rättvisa och folkrätt är delar av samma kamp.
”Kanske är det därför som konflikten mellan Israel och Palestina har fångat så många svenskars fantasi. Ty detta är i grunden en konflikt om rättvisa; de förföljdas och fördrivnas rätt till ett hemland, till självbestämmande, till säkerhet och frihet”, avslutade Lindh sitt tal till Hanan Ashrawi.
I år har det gått 40 år sedan Israel inledde sin ockupation av de palestinska områdena. Just nu ser det mörkare ut än på länge i Mellanöstern. Ändå finns det ljuspunkter som det arabiska fredsinitiativet och Mekkaöverenskommelsen som ledde till en palestinsk samlingsregering.
Våldsspiralen snurrar dock på. Israeliska bosättningar och muren byggs på palestinsk mark. Den palestinska ekonomin är raserad och arbetslösheten är skyhög.
Nyligen tillfångatog Israel återigen folkvalda palestinska politiker, bland annat några ministrar ur den samlingsregering som omvärlden satt sitt hopp till.
Ur mörkret måste våra protester stiga: Fyrtio år är nog. Häv ockupationen nu!
Kampen för en rättvis fred får aldrig upphöra.
För det är som Anna Lindh konstaterade: Uppgivenheten är vår främsta fiende.