Nära mach 1 med Gripen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag har ridit löp på en kapplöpningshäst. Känt den väldiga kraften när hästen kastar sig ur startboxen. Jag har åkt Formel 1 vid Mantorpbanans invigning. Sett marken suddas ut i den våldsamma farten.
Nu har jag flugit Jas 39 Gripen. Nästan med överljudsfart i över 1Ì´0;100 km i timmen. Det var obeskrivligt häftigt. Upplevelseindustrin kan kasta sig i väggen.
Jag har tjatat på Saab i minst tio år att få flyga planet. Raljerat att de inte vågat släppa upp mig för att planet inte kan flyga. Lika länge har jag kritiserat JAS som ett politiskt och ekonomiskt elefantiasisprojekt. Nu skulle jag äntligen, som första kvinnliga journalist, få prova planet.
Det kändes lite overkligt när jag vandrade ut och mötte henne, Gripen D plan 39.815, det allra modernaste.
Jag klättrade upp i den trånga cockpiten. Där spändes jag fast i raketstolen. Framför mig fanns tre displayer, alla skilda datasystem för styrning, radar, kommunikation, och så vidare systemintegrerat. Gripen 39 D är det enda planet i världen med ett sådant digitalt system. Det har naturligtvis också manuell styrning. Mitt i cockpit finns en behändig liten styrspak och två fotpedaler. Mellan knäna, ännu greppvänligare placerad, hade jag det svart- och gulrandiga runda handtaget. Det jag skulle dra i vid en nödsituation om jag blev tvungen att skjuta ut mig. Märkligt, faktiskt det mest naturliga stället att ta tag i om något skulle hända, tänkte jag.
Min pilot, chefen för flight-test, Ola Rignell, en kul och förtroendeingivande person, poängterade också flera gånger: Dra inte i det handtaget!
Innan vi skulle lyfta tillade han dock:
– Händer det mig något, så vänta inte på order. Dra!
Jag svalde.
Säkerhetskollen före flygning är rigorös. Provtagning och läkarundersökning i en timme. Påklädning, lika rigorös. Brandsäkra underkläder, vattenskyddad dräkt och sist G-dräkten som blåses upp automatiskt och stenhårt sluter runt kroppen när farten stegras.
– Osäkra stolen, sa Ola. (Gör den utskjutningsbar.)
Vi rullade över plattan, startade med max dragkraft och accelererade till 800 km i timmen på 3 000 meters höjd. Jag fick prova att styra planet med pedalerna. Molnen låg som ett mjukt, böljande vitt landskap under oss. Gripens glastak gav en illusion av att sitta fritt i luften, flyga som en fågel. Farten märktes knappast.
Ola drog på i 1 100 km/h och dök till lågflygning. Vi rusade fram 20 meter ovanför Vätterns yta. Jag var tvärsäker på att vi skulle braka rakt ner i vattnet men elegant höll Ola planet parallellt med vattenytan och svepte mot attackmålet, en fyr.
Vi hade naturligtvis inga bomber ombord – men gjorde ett simulerat anfall. Jag följde på displayen hur vi närmade oss – träffade fyren – och stack brant uppåt. Jag hade fjärilar i magen.
De sista fem minuterna fick jag ta över styr-spaken. Jag styrde försiktigt höger, drog den mot mig och steg, girade vänster, lite för häftigt.
– Nu ska du få landa, sa Ola. Vi gör ”en studs”, sätter huvudhjulen i banan men drar på och går upp igen. OK? Sen tar jag över och gör en alfa 14 graders landning. (Tvärare vinkel, maxbroms, stopp på 450 meter.)
Så var äventyret över. Min flygning varade
i exakt 44 minuter. Det kändes som fyra.