Sverige behöver inga kärnkraftssocialister
Moderaterna vill rädda kärnkraften från marknaden
Det måste vara omtumlande för Ulf Kristersson att kärnkraftsfrågan plötsligt fått honom att omfamna socialismen. Hans politiska bana började ju i MUF:s nyliberala falang. År efter år har han matats med Timbros sockrade berättelser om det allhärskande klimax som uppstår när efterfrågan möter utbud. Men så plötsligt kom revolten: nu vill han rädda kärnkraften ur marknadens grepp.
Nu vill han rädda kärnkraften ur marknadens grepp
Förnybar energiproduktion, så som vindkraft, blir allt mer lönsam i relation till kärnkraft. Vi har sett hur byggprocesserna för nya reaktorer, till exempel brittiska Hinkley Point C eller finska Olkiluoto 3, har blivit kraftigt försenade och skenat iväg i kostnader. I Sverige har Vattenfall beslutat att inte rusta upp Ringhals 1 och 2 eftersom de befarar att det skulle bli en stor förlustaffär.
Marknaden föredrar förnybara alternativ – då vill Kristersson att staten sätter ner foten. Ståndpunkten känns nästan sovjetisk. Som en gammal propagandaplansch där kärnkraften gestaltar samhällets framtidshopp och får kosta vad den kosta vill.
Av alla frågor som borde få Kristersson att bedriva välbehövlig kritik mot orimliga marknadseffekter så skulle man kunna tänka sig att han börjar med Stockholms sönderprivatiserade sjukvård. Eller de förödande konsekvenserna av jakten på lönsamhet i svensk skola. Istället är det alltså först när förnybar energiproduktion prioriteras före kärnkraft som Kristersson börjar se rött.
Fokus verkar vara att göra politiskt spel av frågan
Skämt åsido så är Moderaternas energipolitiska positionsförflyttning egentligen ett resultat av att partiet inte har någon klimatpolitik och därför krampartat letat efter något att säga när frågan kommer på tal. Svaret blev att söka konflikt om kärnkraften, även om det leder till ideologisk virrighet.
Det har skapat stor osäkerhet bland Sveriges industrier och företag. Den energiuppgörelse som slöts 2016 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna har skapat nödvändig stabilitet. I den står att kärnkraften ska stå på egna ben och att Sverige har som mål att elproduktionen ska vara förnybar år 2040. Det står uttryckligen att det är en målbild, att det inte innebär ett stoppdatum för kärnkraften och att inga politiska beslut om att stänga den ska tas.
Det är alldeles självklart att varken Vattenfall eller något seriöst parti kommer vilja göra Sverige beroende av importerad kolkraft. Men Kristersson försöker låtsas som annat och hotar nu att lämna uppgörelsen. Hans fokus verkar vara att göra politiskt spel av frågan, även om det gör honom till socialist på kuppen.