Så rolig som nu fascismen kan bli
Fascister bär inte stiliga uniformer. Fascister ser ut som vanligt folk. Fascister är vanligt folk.
Den briljanta nya serieboken ”Vad är egentligen fascism” (Verbal förlag) på drygt 50 sidor borde ingå i varje gymnasiums undervisning. Inte eftersom den varnar för historiens mest misslyckade ideologi utan tvärtom – eftersom den förklarar fascismens lockelse.
Det ansågs inte nödvändigt när jag gick i skolan, det var så självklart att något så vansinnigt aldrig skulle kunna upprepa sig.
Men tiderna har förändrats.
De senaste tio åren har fascismliknande rörelser växt starkt. Men fascister säger inte att de är fascister. Fascister klär sig heller inte i skarpa uniformer och läderstövlar. Tvärtom bär de ofta illasittande kostymer eller koftor.
Terminologin är ytterst komplicerad och trubbig. ”Högerpopulister” eller ”alternativhöger” brukar vara samlingsnamnet på allt från batongkonservativa skribenter via Donald Trump och Vladimir Putin till regelrätta nazister. Ordet fascist har kommit att betyda ”ond i allmänhet”.
Dessutom passar ordet delvis in på både radikal islamism och västerländsk radikalhöger. Rörelserna är väldigt lika, bägge enas i avskyn mot det toleranta, liberala samhället och omfamnar idén att olika kulturella grupper, som ”kristna” och ”muslimer”, varken bör eller kan leva tillsammans. Men är det fascism i ideologisk mening? Nja.
Därför är det imponerande hur tecknaren Kalle Johansson med hjälp av historikern Lena Berggren lyckas bena ut just vad fascism egentligen var. ”Ett pedagogiskt mästerverk”, kallade journalisten och experten Henrik Arnstad utgåvan i en anmälan i Göteborgs-Posten. Jag håller med.
Bokens beskrivning av Benito Mussolini och Adolf Hitler under fascismens senaste glansdagar, cirka 1920–1943, gör det enkelt att se vad som är fascism i dag – och vad som inte är det.
Den är dessutom oväntat rolig. Så rolig som fascism nu kan bli. Den präktige liberalen som tystas av fascistiska muskler är helfestlig. Tills skrattet kvävs vid minnet av nutidens organiserade näthatare eller terrorister som Breivik, Mangs, Lundin-Pettersson, Daesh eller al-Qaida.
Bokens emfas på fascismen som större än trivial ondska eller banal rasism gör den stundtals obehaglig. Fascismen – liksom dess fiender liberalismen, socialismen, kapitalismen – erbjöd även ljus, hopp, en bättre värld.
Utan de nostalgibaserade och lockande primitiva lösningarna på komplicerade problem skulle vanliga hyggliga människor inte dras till fascism. De som röstade på Hitler eller stöttade Mussolini var vanliga människor som trodde att de skulle bli vinnare i de nationalistiska samhällena. Det blev de inte, de heller.
Officiellt har vi inga fascister i Sverige. Inte ens nazistiska tidskrifter säger ”tjena, vi är fascister!” Och alla riksdagspartier, och deras väljare, blir djupt förnärmade, ja direkt kränkta, om de kallas fascister eller ens rasister.
Det borde således vara helt okontroversiellt att införa denna excellenta bok i läroplanen. På mindre än två lektioner får gymnasieeleverna väldigt underhållande lära sig allt de behöver om fascism. Och alla eventuella likheter med nu verkande politiker är rena tillfälligheter.