Kristerssons prat om gängen är ociviliserat
Bestraffning nog att behöva lyssna på den mannen
Kollektivtrafiken i Paris kryllar av vägglöss. Bruna små odågor gömmer sig i sätenas sömmar, de har stadgat sig på allvar, flyttat in utan minsta tanke på att packa ihop igen. Folk vågar inte sitta ner. De blodiga, kliande betten är bara början – odjuren nästlar sig in innanför deras kläder, liftar helt på sina egna villkor och bosätter sig i hem och på arbetsplatser.
Det är en klassisk styrkeuppvisning från moder naturs sida, en påminnelse om att civilisationen råder på hennes nåder. Pandemin var värst – aldrig har det känts mer att vi är djur. Måhända iklädda chinos och loafers, men när det kommer till kritan är det kroppen som styr.
Då gjorde vi ett besök i medeltidens pest, nu är vi i Uppenbarelseboken. Allt damm i Egypten blev till löss när faraon vägrade släppa de israeliska slavarna fria, påstår de som var på plats. De skulle ha brukat dammvipporna flitigare i Paris tunnlar.
Man kunde önska att katastroferna var ett slags straff. Då hade de åtminstone gått att undvika eller lära sig något av. Men de med det riktiga ansvaret för renligheten i Paris åker knappast kollektivtrafik. Om vägglössen är ett gudomligt straff behöver Herren ställa in siktet bättre.
Krisen slår alltid hårdast mot de som redan har det värst. Nu skjuter de gängkriminella även i mer bemedlade kvarter, men förortsborna har fått stå ut med skiten i flera år utan att det varit tal om varken AI-kameror eller att vända på varje sten.
Jag betraktar Ulf Kristersson från min soffa och det känns som ett straff i sig. Under sitt tal till nationen har han klämt fast två mikrofoner i kavajen, en på varje slag. Den mannen nöjer sig minsann inte med att förklara för svenska folket att all kriminalitet är invandrarnas fel – vi ska höra det i surroundljud, fullkomligt omslutas av hans konstlade försök till statsmannamässighet.
Är det inte definitionen av dubbelbestraffning, att både behöva stå ut med gängkriminalitet och bevittna denna självfullkomliga uppenbarelse till statsminister försöka lösa saken?
Om vägglöss spräckte parisarnas illusion om civilisationens triumf, är Kristersson vår motsvarighet. Värdighetens tid är över. Det är slut med politiker som står upp för vetenskapen och värnar friheten, som under pandemin. Rosenbad kan lägga en vindflöjel till inredningen.
Och nog kliar det här också. Det kliar i fingrarna efter att fylla tidningen med svordomar, kliar liksom innanför pannbenet efter att man läst nyheterna på morgonen. Det är inte vägglöss än, men är det en sak vi lärt oss de senaste åren är det att det alltid kan bli värre.
Plötsligt känns de mystiska fläckarna på sätena i Stockholms tunnelbana som en välsignelse.