Liberalerna har ingen krisinsikt

I skuggan av Kristdemokraternas resa mot den opinionsmässiga nollpunkten och Moderaternas upphämtning efter Anna Kinberg Batra har vi liksom glömt att även folkpartisterna våndas.

3,3 röstar på L

Eller gör de det? I radiostudios och tv:s nyhetsprogram uppträder Jan Björklund med gott självförtroende. Han dundrar mot skattesänkningar, ryar om Nato-medlemskap och tar strid för välfärdsprofitörernas rätt att dränera det allmänna på skattepengar.

Samtidigt finns det inte ett enda tecken på att väljarna belönar uppträdandet. Egentligen är det konstigt. Jan Björklund är en fullfjädrad populist och att vara i opposition passar sannolikt hans kynne bättre än att behöva vara en minister som måste ta ansvar.

Opinionssiffrorna pekar å andra sidan inte på att han kommer behöva ta ansvar heller. I valet 2014 fick Liberalerna 5,4 procent av rösterna. I dag visar sammanvägda opinionsmätningar att partiet stöttas av 4,8 procent av väljarna. Enskilda mätningar ser ännu sämre ut. Senaste Inizio ger bara 3,3 procent till partiet.

Finns det någon krisinsikt i partiet?

I går inleddes Liberalernas landsmöte i Västerås och upptakten har helt präglats av en ledarskapsstrid som varit avgjord länge. Birgitta Ohlsson försökte utmana Jan Björklund men fick ingenting för det. Bara två av partiets länsförbund slöt upp för den tidigare demokratiministern, så nu får Björklund fortsätta härska. Och sakpolitiskt finns det ju inget som skiljer Björklund från Ohlsson (”tonfall” och ”den ideologiska kompassen”är de skillnader som utmanaren Ohlsson själv förmådde lyfta fram).

Men det finns en skillnad i synen på hur landet ska styras. Ohlsson har rakt ut sagt att om man inte vill släppa in SD på departementen och inte regera på högerextremisternas bajonetter - och det vill ju inte Liberalerna - så måste man kunna tänka tanken att blockpolitiken är död. Som läget nu är måste man som liberal kunna regera med en socialdemokrat, utan att för den sakens skull behöva dra med sig några halsstarriga konservativa.

Tretton alliansår

Där är inte Björklund, inte än.

Redan 2013 cirkulerade det en rapport bland Liberalerna där man pekade på att man sannolikt skulle kunna få lika mycket utrymme för sin politik i en S-ledd regering som i en M-ledd. Det fick inte några konsekvenser då, men hösten 2017 - när alla gamla sanningar upphört att gälla - kanske Liberalernas ledarskap måste fråga sig själva vad det beror på att man inte gjort ett framgångsrikt val sedan 2002.

Och kanske måste de svara på varför man, efter tio år med Jan Björklund och 13 år med alliansen, har ett väljarstöd på knappt fem procent.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.