Vi behöver en ny berättelse om hiv

Tobias Karlsson: ”Jag är hiv-positiv”

Tobias Karlsson fick mig att gråta. Jag var inte beredd på det. Jag satt i publiken på lättsamma, folkliga programmet “Let’s dance”. Åt popcorn, såg Gunde Svan förbereda sig i kulisserna. Och så pang. Ett öppningsnummer som var så vackert. Två män som var ett, som slets isär av en mänsklig mur, som med all kraft strävade mot varandra till tonerna av Adeles “Set fire to the rain”. Och mitt i allt tog Tobias Karlsson ett språng som tycktes pågå i en evighet, när han kastade sig handlöst över halva salen.

Jag tackade honom efteråt, för det var så rörande och oväntat. Det var en livsberättelse, på några få minuter.

Och nu är det dags att tacka honom igen. Dansaren, koreografen och föreläsaren Tobias Karlsson kommer ut som hiv-positiv i tidningen QX.

Det var våren 2016 som Tobias Karlsson började märka att något inte var som det skulle med hans kropp. Han, som annars har en fysik på topp, märkte att han tappade ork, led av svettningar på nätterna. Så han åkte till Venhälsan för att testa sig. Blev igenkänd i väntrummet och hälsade glatt på alla. Tog ett 20-minuterstest. Och så beskedet: hiv-positiv.

– Där och då stannade världen för mig, säger han till QX.

”Hur långt har du kvar?”

Livet passerade revy. Han tänkte på sin mamma och sin pappa och alla som skulle bli besvikna. Fick tid hos psykolog och kurator.

Men han bevarade sin hemlighet. Söp sig full och drömde mardrömmar. Drog ut i det längsta på att berätta för föräldrarna, det tog 2,5 år. Och när han till slut gjorde det: kärlek och acceptans. Händer som tag hans.

Andra reagerade med rädsla.

En kompis sa: ”Hur långt har du kvar?”

Och det är kanske inte så konstigt. För vi har fått Jonas Gardells makalösa berättelse “Torka aldrig tårar utan handskar”, om åren med tystnad och skam under 1980- och 90-talet, då unga människor dog som flugor i aids. Var de oberörbara.

Vi har sett Tom Hanks kämpa för upprättelse, borttynande i filmen “Philadelphia”. Vårens biosuccé “Bohemian Rhapsody” gjorde oss nykära i sångaren Freddie Mercury, som dolde sin hiv-diagnos in i det sista och dog alldeles för ung. De berättelserna återger en del av vår förskräckliga historia.

Men det är dags för en ny berättelse nu. Om att läkarvetenskapen i den rika västvärlden har tvingat ner sjukdomen på knä. I vår del av världen är en hiv-diagnos inte längre en dödsdom.

”Stigmat kring hiv ska bort nu”

”Det här jävla stigmat kring hiv ska bort nu, det är det viktigaste”, säger Tobias Karlsson till QX.

För virusmängden i Tobias blod är inte ens mätbar, tack vare medicineringen är hans status “undetectable”. Han är frisk och stark. Det går att leva ett långt och lyckligt liv, med hiv.

Det är i sig en makalös triumf.

Nu måste vi rikta fokus mot delar av världen där fattiga fortfarande drabbas hårt av sjukdomen, som i Afrika söder om Sahara. Armod, brist på kunskap och begränsad tillgång till preventivmedel påverkar sjukdomens utbredning. De höga priserna på patentskyddade nya bromsmediciner kostar i liv, och drabbar de mest utsatta. I länder som Nigeria får bara 20 procent av de smittade behandling. För dem måste vi höja vår röst.

Men i Sverige är situationen en annan. I Sverige kan vi tala om ljus och hopp när vi talar om kampen mot hiv, och att leva med hiv. Och tala om sjukdomen måste vi göra.

Så tack Tobias, för att du berättar.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.