Moderaterna kvävs av sin makthunger

Förra gången riksdagen röstade bort en socialdemokratisk statsminister var 1990. De tre borgerliga partierna röstade tillsammans med Vänsterpartiet under Lars Werner ner Ingvar Carlssons krispaket mot vad som senare skulle utvecklas till 90-talskrisen.

Efteråt fick Moderatledaren Carl Bildt frågan av talman Thage G Peterson om han ville bilda en ny regering utifrån den koalition som fällt regeringen. Det visade sig vara svårt - riksdagens majoritet av kommunister, liberaler och konservativa skulle knappast kunna regera och Carl Bildt försökte inte ens. Efter ett par veckor var Ingvar Carlsson tillbaka igen.

Parallellen till förra veckans statsministeromröstning i riksdagen är ganska given. I tisdags fällde de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna tillsammans Stefan Löfven. Men sen då?
En regering byggd på hela den koalition som röstade nej till Löfven är knappast trolig och plockar man bort SD räcker inte rösterna. Att fälla en statsminister har ännu en gång visat sig lättare än att själv regera. Eller som kolumnisten Per T Ohlsson skrev i Sydsvenskan i söndags ”Att göra fisksoppa av ett akvarium är inga problem, men att göra ett akvarium av fisksoppa är svårare.”.

”Mister ofta hela stycket”

När man ser Moderaterna snubbla runt påminns man om talesättet att "Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.". De tog ut segern i förskott och är nu rasande både på väljarna och på Centern och Liberalerna. Väljarna var oförskämda nog att ge de rödgröna fler röster och mittenpartierna vägrar lägga sig platt inför M:s strategi att ta stöd från SD. Dessutom börjar Jimmie Åkesson mopsa sig och visar sig ha menat allvar med att inte sälja ut sina en miljon väljare utan att få något tillbaka.

Ulf Kristerssons lösning verkar vara att höja tonläget och beordra Centern och Liberalerna att rätta in sig i ledet samtidigt som han upprepar sitt krav att Socialdemokraterna ska bli stödparti till Alliansen. Utifrån ser det mest konstigt ut.

Problemet är förmodligen Moderaternas makthunger, att de ser regeringsmakten som en rättighet. Kristersson sa redan innan valet att han tänker regera oavsett om Alliansen eller de rödgröna blev störst - som att han på riktigt bestämmer det.

Högerparadoxen

Det finns en intressant paradox här, borgerliga politiker och kommentatorer kallar gärna Socialdemokraterna maktgalna samtidigt som de anser att Alliansen ska styra även när väljarna inte röstat fram dem. Kan det bli så mycket mer maktfullkomligt än så?

I fredags tog Jan Björklund (L) ett betydligt bredare grepp under minneshögtiden i riksdagen över hans företrädare Per Ahlmark och Ola Ullsten. Han beskrev 1900-talet som en strid om idéer där man som politiker behöver vara beredd att ompröva vilka strider man tar och vem man samarbetar med.

På 1960-talet var motståndaren den auktoritära vänstern, men vem är den verkliga fienden i dag?

Idéer värda att stå upp för

"Jan Björklund citerade titeln på Per Ahlmarks sista bok: ”Gör inga dumheter medan jag är död”. Det handlar då, i dagens läge, om att inte låta sig dras in i ett samspel med de radikalt antiliberala krafterna. Det behövs däremot ett samarbete mellan partier som varit på olika sidor av blockgränsen, men nu måste hitta former att lösa fler frågor gemensamt och samtidigt veta var gränserna mot ytterkanten går." skriver liberala Eskilstuna-Kuriren i sin huvudledare.

Det finns idéer värda att stå upp för, även om det råkar vara mot de som brukar vara ens vänner. Den liberala demokratin är en sådan, liksom alla människors lika värde. Visa saker bör man inte kompromissa med.
För 100 år sedan införde Socialdemokrater och liberaler tillsammans den allmänna rösträtten i Sverige under hårt motstånd från dåtidens reaktionära krafter.

Jan Björklund och Liberalerna verkar kunna sin historia. Frågan är om även orkar dra de rimliga konsekvenserna av den.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.