Jan Björklund riskerar att bli en svensk Cameron
Vem hade kunnat tro att det skulle vara Jimmie Åkesson som skulle ge Jan Björklund en möjlighet att göra sig relevant under den här valrörelsen?
Liberalerna är ett parti som investerat allt sitt förtroendekapital i kärnkraft, kärnämnen, kärnvapen och en krisvaluta. Ett parti som i regeringsställning sjabblade bort svensk skola och som i opposition ägnat sig åt falang- och personstrider. Nu ska man äntligen få prata EU.
Ja, riksdagsvalet blir till och med en folkomröstning om EU, om Jan Björklund får bestämma.
Det är inte så litet talande för Liberalernas position i svensk politik. I en fråga man redan vunnit – vi är ju med i EU sedan över 20 år och stödet för det svenska medlemskapet är robust – blåser man till strid. Men mycket litet talar för att det långsiktigt kommer att vara gynnsamt för Liberalerna.
Finns det legitima skäl att kritisera EU? Självklart. Bör vi ha en allvarlig diskussion om hur EU:s institutioner kan reformeras och demokratiseras? Självklart. Men det är inte det här som Sverigedemokraterna vill prata om. Det här är ett parti vars EU-motstånd handlar om att invandrare inte ska få komma hit. Och där har Liberalerna – med sin EU-fanatism – inte mycket att komma med.
Ett stycke ur Björklunds tal i kväll är illustrativt för håglösheten: ”EU misslyckades med att hantera flyktingkrisen och förebygga finanskrisen 2008. Då kan vi inte samarbeta mindre framöver, utan mer."
Va?
Låt oss säga något om det brittiska EU-utträdet.
Efter finanskrisen var det bara grekerna som fick se sin levnadsstandard försämras så radikalt som britterna. Lönerna för brittiska arbetare föll med fem procent mellan 2007 och 2015. Här rullades nedskärningspolitiken ut med full kraft. Trygga jobb, tillväxt och konkurrenskraft försvann. Här har i dag allt fler människor ”enkla jobb” och allt fler är arbetande fattiga.
Under den brittiska folkomröstningskampanjen om EU - ledd av konservativa löne- och bidragssänkare med nedskärningspolitik som religion - fick vi se hur vreden över sakernas tillstånd riktades mot den fria rörligheten och arbetskraftsinvandringen. Människor talade om EU som en makt som ville dem illa, och om att “ta tillbaka kontrollen” från Bryssel.
Till slut lyckades kampanjen för EU-utträde etablera att Storbritannien var ett land som höll på att kollapsa under trycket av polska rörmokare och syriska flyktingar, och allt var medvetet skapat av en tysk förbundskansler.
De krafterna klarade inte Storbritanniens dåvarande EU-vänlige premiärminister David Cameron av att tämja, trots att han släppt lös dem för att blidka högern i sitt eget parti.
För Jan Björklund som – vid sidan av sin EU-kärlek - vill se en arbetsmarknad som befolkas av fler som har enkla jobb och lägre löner kan det vara värt att tänka på.