Klassiskt kvinnohat från moderata herrklubben

Kinberg Batras partivänner beter sig som anonyma näthatare.

Sverigedemokraterna är numer Sveriges största högerparti och Moderaterna faller fritt som i en mardröm. Flera tunga partikollegor sticker kniven i ryggen på partiledaren.

”Svår att samarbeta med.”

”Det är på väg att gå åt pipan.”

”Ofattbart att hon reser iväg i det här läget.”

”Allt hon tar i blir skit.”

Allt hon tar i blir skit. Anonymt. Från sina egna partivänner, fega som anonyma näthatare.

Främst handlar drevet mot Anna Kinberg Batra om misslynta herrpolitiker i välbärgade delar av Stockholms län men även i Skåne. De saknar den gamla goda tiden, innan Fredrik Reinfeldt gjorde partiet liberalt i värderingsfrågor och Sveriges gubbmysigaste högerparti blev politiskt korrekt och rent av, ja nästan i alla fall, feministiskt. Feministiskt! PK! Och invandringsvänligt. Fy för böfvelen.

Men partiet ledde Sverige i två mandatperioder, för första gången. Många fick fina välbetalda politiska jobb. Det gick inte att klaga. Men samtidigt slank SD in och tog den vakanta ytterhögerflanken och valet 2014 förlorades.

Efter en explosiv intern debatt och krisanalys gjorde Kinberg Batra i vintras en högerpopulistisk gir, bad om ursäkt för allt som Reinfeldt stått för och lade framför allt huvudet i Jimmie Åkessons (SD) knä.

Det fungerade, precis som de flesta av oss begrep, inte alls som räddningsaktion. Men M-patriarkatet fick som de ville. Nu gnäller de anonymt. Varför?

Patriarkatet vill ha en man. Med en riktig karl i ledningen, inte en modernist som Reinfeldt, inte en intellektuell som Carl Bildt, utan en riktigt gammeldags gamäng som, ja, som Ulf Adelsohn? Skål broder Bertil! Köra bil, äta ko, göra affärer, köpa pärlhalsband. Klassiskt moderatism. Då kommer SD-avfällingarna rinna tillbaka till partiet som världens främsta prostatamedicin!

Det går att förstå hur M-patriarkatet försöker tänka. Till synes lever vi i en mansvärld i högre utsträckning än på årtionden, men det är just bara till synes.

Sanningen är samtidigt att Hillary Clinton fick tre miljoner fler röster än Donald Trump. I Storbritannien röstade samma Trump-män hårfint för brexit men på torsdag kan Labours Jeremy Corbyn skrälla med stödet från unga och kvinnor. I Frankrike vann mittenmannen Emmanuel Macron, Kanada leds av liberalen Justin Trudeau.

Och i Sverige är långt över hälften av väljarkåren progressiv – även om det kan vara svårt att minnas eftersom debatten är så sjukligt fixerad vid de 15–25 procent väljare som i högre eller lägre utsträckningen är livrädda för framtiden och drömmer om ett etniskt homogent och ojämnställt land med fläskkarré.

Ohlsson – ingen anonym fegis.

Moderaterna valde fel sida i detta kulturkrig och nu kan de inte ta sig loss. Så de anonyma moderatherrarna sitter och konspirerar mot sin nya partiledare. Motsatsen till hur Birgitta Ohlsson agerar när hon öppet och anständigt utmanar sin partiledare Jan Björklund (L).

Kvinnohat kommer fälla Kinberg Batra, samma misogyni som gjorde att Mona Sahlin (S) blev sämre behandlad än en man, samma traditionsbundenhet som drabbat kvinnliga politiker, makthavare och människor i alla tider. Samma konservatism som inte hade kunnat producera en enda kvinnlig M-partiledare på 110 år innan Reinfeldt reformerade rikemanspartiet men som ändå inte blev redo.

Jag ska inte låtsas att jag gråter om Kinberg Batra tvingas avgå och M får ett ledarskapskrig som sänker dem ytterligare, men det är osnyggt att se hur ett anonymt, fegt patriarkat attackerar sin kvinnliga partiledare. Den politik de gemensamt enades om är anledningen till att väljarna flyr, inte hon.

Följ Fredrik Virtanen på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra heta texter.