Sorry, Kristersson, du är kedjad vid SD
I veckan var Jimmie Åkesson ”rejält besviken på” Moderaterna och Ulf Kristersson.
”Hans förhållande till oss och till den parlamentariska verkligheten är allt annat än vuxet och det bekymrar mig” sa Åkesson efter presentationen av partiernas vårbudgetar.
Det är teater. Som en försmådd friare spelar SD-ledaren ut hela sitt register för att få som han vill. Men det finns en poäng. Ulf Kristerssons besked i regeringsfrågan går inte ihop. Kejsaren är spritt språngande naken.
Moderatledarens kavata budskap är att han vill bilda en alliansregering trots att de traditionella blocken ligger på omkring 40 procent i alla mätningar och Sverigedemokraterna runt 17.
Det är ett icke-besked.
DÖ lever
I veckan deltog jag i en diskussion på den liberala tankesmedjan Timbro om rapporten "Levande DÖ(D) – Decemberöverenskommelsen och frågan om hur Sverige ska regeras" av professorerna i statsvetenskap Ulf Bjereld och Jonas Hinnfors och DN:s politiska reporter Karin Eriksson.
Rapporten slår fast att Decemberöverenskommelsen fortfarande rör på sig. I praktiken har partierna fortsatt respektera principen att största block ska få regera. Och det finns goda skäl att fortsätta isolera SD även efter valet.
Politiskt är Sverigedemokraterna ett ganska renodlat högerparti om man läser deras budget och politiska förslag. I det korta perspektivet skulle Kristersson förmodligen ha mindre problem i en budgetförhandling med Jimmie Åkesson än med exempelvis Jan Björklund.
Som i Ungern
Men poängen med SD är inte att skrota kvotering i föräldraförsäkringen, ta bort anställningstryggheten eller lägga ner arbetsförmedlingen. Det är att avskaffa den liberala demokratin som vi känner den och införa ett styre mer likt SD:s drömland Ungern.
När partiets företrädare sagt saker som att andra partier ska bort, att alla polischefer ska sparkas eller att "svensk media måste bytas ut" är det inte bara barnsjukdomar hos goda demokrater.
Det är partiets själ.
Jimmie Åkesson har hjälpligt polerat ytan, men bara något steg bakom honom finns det hårda gardet kvar, veteranerna från 30 års kamp för ett etniskt homogent Sverige där kvinnan vet sin plats och facket är kväst.
Strax under ytan finns rasismen, hatet och hoten mot politiker och journalister. Där finns hatsajterna och trollarmén som pumpar ut en högerextrem världsbild och punktmarkerar politiska motståndare. Där finns lögnerna, konspirationsteorierna och föraktet för svaghet.
Det öppna samhället
När den svenska demokratin och vårt öppna samhälle på 30-talet hotades av inhemska högerextremister stod den svenska borgerligheten upp för folkstyret. Liberaler i främsta ledet men även dåtidens högerparti. När kommunisterna efter kriget, med stöd från Sovjetunionen, försökte få makt i Sverige satte Socialdemokraterna stopp.
Ibland väl hårdhänt som med IB och kommunistjakten på arbetsplatserna men utifrån en benhård ideologisk övertygelse: demokratin går först.
Vi är inte där i dag, varken Hitler eller Stalin lurar i vassen. Men det finns ändå något att lära. De demokratiska partierna har mer gemensamt med varandra än med extremister till höger eller vänster.
Kan bli statsminister idag
Ulf Kristersson skulle kunna bli statsminister i dag om han ville eftersom de borgerliga partierna och SD har majoritet i riksdagen. Men det finns en slags "SD-lås" som stänger den dörren.
Låset består både av löften, Annie Lööf och Jan Björklund har lovat att inte sätta sig i en regering beroende av SD, men även av en brutal parlamentarisk realitet.
SD är ett kaosparti.
Om Alliansen är mindre än de rödgröna behövs SD:s röster i varje votering där S, V och MP är eniga, konstaterar rapportförfattarna. Det räcker inte med passivt stöd, Sverigedemokraterna måste backa upp allt Ulf Kristersson gör utan att få ens ett kommatecken i gengäld.
Känns det sannolikt?
Jimmie Åkesson har varit extremt tydlig på denna punkt - hans röster är inte gratis.
”SD-låset”
Även om Alliansen skulle bli större än de rödgröna så lär Jimmie Åkesson ställa motkrav för att släppa igenom exempelvis statsbudgeten. Eller - helt taget ur luften - för att inte fälla Annie Lööf om någon skulle ställa en misstroendeförklaring mot henne.
Ulf Kristersson kan önska sig ett valresultat där han inte är beroende av Jimmie Åkessons röster men i verkligheten är han fjättrad vid SD:s riksdagsgrupp.
Varje dag, i varje fråga - under fyra års tid.
Så hänger det ihop.
Finns det då några nycklar till "SD-låset"?
Anna Kinberg Batra låste upp dörren till Jimmie Åkesson och föll pladask i opinionen. Ulf Kristersson har i princip gett samma besked men försöker låta så luddig han kan.
Det lär inte hålla.
Hygienfaktor
Fredrik Reinfeldt gjorde regeringsfrågan till hygienfaktor i politiken - nu kommer bumerangen tillbaka. Hur mycket makt kommer Jimmie Åkesson att få över Sverige med en M-ledd regering? Är en röst på ett alliansparti även en röst på ett blåbrunt regeringsunderlag?
Även mittenpartierna blir svaret skyldiga, kommer Centerpartiet och Liberalerna att rösta för Kristersson som statsminister även om han behöver SD:s röster för att regera?
Innan valet behöver borgerligheten ett bättre svar på regeringsfrågan än: "bla, bla, vi söker mandat för vår politik..." eller "men, ni då..." och liknande. Väljarna har rätt att veta vad deras röster betyder.
Jimmie Åkesson kommer att fortsätta spela teater och säga allt som ger rubriker. Han kommer att hota, smickra, vara besviken, rasa och placera sig i centrum. Ett kaosparti skapar kaos, det är själva poängen.
Men det är upp till de demokratiska partierna hur länge de ska låta honom hålla i taktpinnen.