Modevärlden – en omodern industri
Jag låg på soffan i veckan och surfade runt på modebloggar. Det är en njutning att titta på fina kläder och vackra foton. Men det är en njutning förenat med ett visst mått av skam och ångest.
Plötsligt dyker tankar upp om att jag borde köpa en antirynkkräm eller ett sånt där serum som ska stryka ut linjerna i ansiktet. Jag är ju trots över 30 ... Begär väcks efter den vida byxan, vita jeans och en kimono som lyfts fram som sommarens ”nyckelplagg”.
Men den politiska människan i mig blir irriterad. Jag blir arg på mig själv över att bilderna får mig att känna mig otillräcklig. Men jag blir också upprörd över den måttlösa lyxkonsumtionen som förmedlas och dess totala avsaknad av analys och intryck av omvärlden. Klimathotet, den ökande ojämlikheten och skadliga skönhetsideal är diskussioner som aldrig verkar ta fäste på den teflonhudade branschen.
Det är en svår balansgång att skriva om mode och politik. Det hemfaller lätt åt pekpinnar och moralism. Kanske är det därför som ämnet inte är hetare.
Under senaste modeveckan i Stockholm anordnades det till exempel inte ett enda seminarium om idealen som modet reproducerar eller om etisk och hållbar tillverkning.
Modevärlden har förändrats en hel del de senaste åren. Traditionella hierarkier har kastats om. En 13-årig modebloggare kan bli så inflytelserik att de stora modehusen måste ge hen en plats på front row. Kate Moss designar kläder för Top Shop och modehus gör kollektioner ihop med H & M. Nätshopping, billiga snygga kopior och vintagemode har haft en demokratiserande inverkan.
Fast fortfarande är det en konservativ industri. Den har alltid levt i en pressetisk parallellvärld där man mer eller mindre sett mellan fingrarna på kommersiella samarbeten och symbiosförhållanden mellan modeskapare och modejournalister.
Med bloggarnas genomslag har de sista barriärerna närmast grusats, även om Konsumentverket så sent som för en vecka sedan inledde en granskning av ett antal bloggar efter misstanke om att de gjort smygreklam.
Men det börjar gå att ana sprickor i den glaskupa som modevärlden verkar i. När amerikanska Vogue publicerade ett hyllningsporträtt på Syriens diktator Bashar al-Assads fru Asma al-Assad under rubriken ”En ros i öknen” samma månad som han startade krig mot sitt eget folk hann verkligheten ikapp modebibeln. Det går inte att ständigt ställa sig utanför den vanliga världen och svära sig fri från moraliskt ansvar. Framför allt är det förfärligt omodernt 2014.