Mitt queera hjärta
Jag surfade runt på youtube.com en kväll. Hittade The Arks första popvideo. En ung Ola Salo sjunger desperat:
”Oh, maybe they’re afraid to feel ashamed
to seem strange, to seem insane
to gain weight, to seem gay
I tell you this
That it takes a fool to remain sane
Oh, in this world all covered up in shame”
Jag hörde ”It takes a fool to remain sane” första gången sommaren 2000. Den gick rakt in i mitt hjärta. Jag var i full färd med att hitta en feminism som inte uteslöt. Som förstod att normen drabbar människor på många olika sätt: du har fel kön, fel hudfärg eller fel sexualitet. By the way, du är för funktionshindrad också.
Det hade blivit uppenbart för mig att bara en förklaring till förtryck sällan räcker. Numera kallas detta intersektionalitet på universitetssvenska. Att se hur olika förtryck samverkar.
Jag fann tröst i Judith Butlers queera tankar om kön. Hon vägrar att se könsidentitet som en statisk del av människan. Tänk efter, säger Butler. Människor brukar beskriva sig själva som mer eller mindre manliga eller kvinnliga. Könsidentitet är alltså en sorts föreställning. Den skapas av vad du gör, inte av vem du är.
Jag njöt av att läsa det. Om könsidentiteten, som sitter så djupt i vår bild av oss själva och världen, kan förändras så kan alla normer göra det.
Queer och intersektionaliteten togs först emot med öppna armar. Med åren har skepsisen växt. På Aftonbladets kultursidor sammanfattar queerdebattörerna Athena Farrokhzad och Tova Gerge kritiken mot queer. Mer traditionella feminister ”oroar sig för att queer ska lösa upp alla sanningsbegrepp och därmed flytta fokus från de viktiga frågorna. Vilka de viktiga frågorna egentligen är framgår inte alltid, men de är i alla fall heterosexuella”.
När Ebba Witt-Brattström hoppade av Feministiskt Initiativ skrev hon: ”Inga könsöverskridande queerteorier i världen hjälper dig heller när du ligger på intensiven och dör i onödan i hjärtinfarkt, enbart för att forskningen på ’kvinnohjärtan’ är upprörande eftersatt.”
Så talar en feminist som kidnappat feminismen, som gett sig själv tolkningsföreträde. En flata skulle kunna invända att vårdens vägran att ge henne fertilitetsbehandling är ett lika stort problem.
I DN kritiserar Kajsa Ekis Ekman queer utifrån andra utgångspunkter: ”Från att tala om makt och förtryck har man börjat tala om normen och avvikande.”
Ekman beskyller queerfeministerna för att, i postmodernismens anda, inte vilja ha någon feministisk sanning att samlas kring.
Hon har fel. Att prata om normen och avvikare är ett nytt sätt att tala om makt och förtryck. Att inkludera fler människor i analysen. Queerfeministerna, de jag räknar mig till, vill ha en bredare sanning som inte bara utgår från ett perspektiv. Den svarta kvinnan i en vit värld, den lesbiska kvinnan i ett heteronormativt samhälle, måste också få rymmas med sin livsberättelse.
Könsförtrycket har fler dimensioner än vi kan ana?–?och måste bekämpas utifrån den insikten. Därför är mitt hjärta queer.