”Ditt liv ska bli bättre än mitt"

Mamma flydde från ett meningslöst krig

All politik borde handla om att förbättra nästa generations liv, skriver Sam Assadi.

Politik är att förbättra livet för andra under vår stund på jorden. Det brukar vi ofta säga i vår familj. Jag funderar ibland över min egen stund och tänker då på mamma.

Mamma tittar ut genom flygplansfönstret och tänker tanken: ”Kommer jag någonsin komma tillbaka hit? Hon tittar ut igen och börjar gråta.
Hon sörjer sitt land, en misslyckad revolution - och drömmar om socialism och rättvisa. Hon gråter för alla unga som nu flyttas till fronten för att strida i ett meningslöst krig.

Nu lämnar hon familjen. Hon är 25 år och känner för första gången livets bräcklighet. Hon måste acceptera att leva i skuggan av sitt tidigare liv. Gå vidare, fortsätta leva.

”Jag kommer leva ett liv - men inte här. Aldrig någonsin här”. Tårar följs av lättnaden att äntligen få bo i ett nytt land. En trygg plats där hon om kvällarna drar sina händer genom barnens hår och viskar: ”Ditt liv ska bli bättre än mitt”.

30 år senare sitter jag i en lunchmatsal i Gothia Towers i Göteborg. Det är Socialdemokraternas kongress. Jag petar lite i maten, det är en sörja av kött och sås. ”Det är viktigt att man äter upp sin mat”. Jan Eliasson tittar på mig med ett brett leende, sedan frågar han om mina studier i Uppsala. Jag byter samtalsämne och ställer frågan jag redan visste svaret på. ”Förhandlade du fram eldupphöret 1984 under Iran-Irakkriget? Jag vet att många flyktingar kunde lämna landet då”.

Han tittar på mig utan att säga något. Jag fortsätter. ”Jag hade inte stått här utan dina och Palmes gärningar ?” Sedan berättar jag att jag växte upp i samma område som han.

Jag tar bussen till mamma. Lungorna är fyllda av en optimistisk syn på vad politiken faktiskt kan åstadkomma. När jag kommer hem ligger hon utsträckt på soffan. Hon sover. Det har förmodligen varit en påfrestande arbetsdag. Det brukar det vara. Jag lyfter hennes armar – som bandagerats efter förslitningsskador och bäddar sedan in henne. Hon som gav min stund på jorden.

Det är morgon i Gustavsberg. Jag läser ännu ett stycke från de utskickade kommunhandlingarna. Tankarna hoppar. Jag stryker under stycken om skolsatsningar som nu är mindre än kostnadsökningarna. Om vi inte höjer skolpengen blir det nya nedskärningar det här året.

Jag slurpar i mig kaffet och tittar ut genom fönstret. Och ser platsen som för bara några år sedan varit Gustavsbergs sanitetsfabrik. Men som nu är en betongplatta fylld av byggarbetare och skimrande gaffeltruckar. Här byggs nu en ny framtid för barnen. Nya lekplatser, radhus och lägenheter.

Deras liv ska bli ännu bättre än mitt.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.