Wallström eller Wetterstrand vem har rätt?
Euron hotar demokratin och självbestämmandet, varnar miljöpartiet på Stockholms central.
– Jag har suttit i riksdagens miljö- och jordbruksutskott och där fanns det massor av saker vi inte kunde besluta på grund av EU-regler, säger Maria Wetterstrand.
Sex tv-kameror bevakar debatten mellan de grönas språkrör och socialdemokraternas Britt Bohlin, men bara ett fåtal tågresenärer stannar till.
Jag tar tåget till Norrköping där tempot i valrörelsen är betydligt lugnare. Några få affischer på hela långa Drottninggatan. Inga tv-kanaler fångar kvinnan som presenterar sig för eleverna på De Geer-gymnasiet:
– Hej, jag heter Margot Wallström och är svensk kommissionär. Jag är västerbottning, uppvuxen med stora vidder och väldigt stor misstänksamhet mot Stockholm, ja mot Bryssel också.
Sedan talar miljökommissionären om hur hon sett möjligheterna med EU, om svenska framgångar med jobben, öppenheten och jämställdheten. Om det praktiska samarbetet som ett sätt att lösa konflikter utan krig. Hon varnar för utanförskapet:
– Ett nej har både ett ekonomiskt och ett politiskt pris. De andra kommer att se på oss som att vi är halvhjärtat med i EU, att vi inte vill satsa riktigt och vara med.
Två av folkomröstningens mest kända namn, bägge engagerade för miljön och demokratin. Vem av dem har rätt om inflytandet?
Statsvetarna här hemma är oeniga. Jag får en mer entydig bild när jag ringer till tankesmedjor och beslutsfattare i andra EU-länder.
– Sveriges inflytande kommer att minska vid ett nej, säger Charles Grant som är chef för Centre for European Reform i London. Ett land som inte är med i euron ses som mindre pålitligt.
Charles Grant menar att utvidgningen driver på reformerna av EU. Eurogruppens roll blir viktigare och beslutsformerna ändras:
– På dessa betydelsefulla områden blir Sverige röst svagare utan euron.
En liknande bild ger Ulrike Guérot på det tyska utrikespolitiska institutet DGAP och Mark Leonard, direktör för brittiska Foreign Policy Center. Centralt placerade diplomater varnar för att Sverige kan marginaliseras vid ett nej. Både nya och gamla medlemsländer måste prioritera hårdare när de ska välja samarbetspartners bland 24 huvudstäder. Ett land som står utanför det ekonomisk-politiska samarbetet är inte lika intressant.
Har jag talat med fel personer? Jag tror inte det. Grant, Guérot och Leonard intervjuas flitigt i de stora internationella tidningarna. Men visst vore det bra om tveksamma väljare fick fler uppfattningar om vad som händer vid ett nej.
Debatten om inflytandet handlar både om vem som bestämmer räntan och om våra möjligheter att påverka hur framtidens EU ser ut. Ändå får den senare frågan knappt någon uppmärksamhet.
Varför ser vi så få kvalificerade analyser av Sveriges roll i Europa efter folkomröstningen i svenska dagstidningar och etermedias nyhetssändningar?
Debatt och konfrontation, ja eller nej, är kul och intressant men jag saknar de erfarna svenska EU-journalisternas egna bedömningar.