Att sörja är att minnas

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag tänds tiotusentals ljus i domkyrkor och kyrkor i hela landet. Sverige håller sorge- och minnesgudstjänster för alla dem som miste livet och sveptes bort i tsunami­katastrofens dödsvågor. Sorge­arbete är också krisberedskap.

Till kyrkornas minnesstunder är ­alla inbjudna att tillsammans med sörjande, familjer, anhöriga, vänner och medmänniskor samla kraft och hed­ra de nu 637 svenskar som är saknade och de över 1?000 personer som ännu inte officiellt konstaterats försvunna. ­

I hela vårt land, i alla län och hälften av kommunerna finns saknade.

I kyrkorna står inga kistor. Dagens ­ceremonier rymmer ändå det djupast mänskliga i att sörja de döda och saknade – att minnas dem. Det är minnet av de levande som skapar sorgen. Minnet av ditt skratt, din gråt, sångerna du älskade, lekarna vi lekte, allt det som var du, du som inte längre finns. Så är det för de allra flesta.

Ändå känner många en förlamande förtvivlan över att kropparna av de anhöriga inte har återfunnits och kanske aldrig kommer hem.

Behovet av att få begrava en kropp, lägga den i en grav, är ett uttryck för den kristna västvärldens tro och fixering vid kroppen. Vi tänker ofta mer på kroppen än själen hos den döda.

På stränderna i Thailand och i Sydostasien där buddismen har en stark ställning talar de efterlevande främst om själen. Om själen som inte dör utan vandrar vidare och tar sig en ny boning. Där har de lättare att acceptera att kroppar bränns och att de döda får vila tillsammans i massgravar.

I vår mer förskonade värld verkar vi stå främmande inför naturkatastrofernas obönhörliga logik. Vi har svårt att acceptera och förlåta att vi inte kan få stoftet av våra döda tillbaka. Så var det när Estonia förliste. Så kommer det att bli när det står klart att hundratals svenskar nu inte kommer att återfinnas.

Vårt kulturarv har lärt oss att ”av jord är du kommen och jord ska du åter varda”.

Först när de magiska orden har lästs över kistan och den bortgångna, blir för många döden bekräftad. Först därefter kan ofta sorgearbetet för oss på allvar ta vid.

Kanske hänger det också samman med den västerländska kulturens mer ytliga fixering vid kroppen. Vi vårdar, trimmar, förskönar, hatar och tillber vår kropp, nu mer än någonsin.

På de gyllene stränderna i Sydostasien där tsunamin förvandlade paradiset till helvete, exponerade turisterna sina kroppar i solen. Vem tänkte då på själen?

Vi kan kanske lära av buddismen att mera se till själen och hjärtat och inte klamra oss fast vid kroppen. Att sörja en älskad människa är att minnas henne. I vår globaliserade värld är det inte längre lika självklart att vi dör på svensk mark, därför borde vi utveckla nya ritualer och riter för att ”begrava” också de försvunna. Ritualer där vi kan känna igen oss och uppleva bekräftelse av döden på samma sätt som vid traditionella begravningar.

Ingen kan tro att alla saknade svenskar efter Asienkatastrofen kommer att kunna återfinnas. Naturens krafter råder vi inte över. Det havet tar ger det sällan tillbaka. Men minnena kan aldrig gå förlorade.

Lena Askling