Skandaler och nejsägare - vart har politiken tagit vägen?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Två veckor har gått sedan valet – och ingenting har hänt i politiken. I stället fortsätter de politiska skandalerna, polisförhören och rättegångarna. I sal 15 i Stockholms tingsrätt utspelas en politisk såpa med alla ingredienser en såpa kan önska. Ung blond tjej slåss med ung mörk krogvakt, glåporden haglar: fyllo, fitta, hora, bög, svartskalle. Tv, radio, tidningar och allmänhet trängs som hungriga kajor runt bytet. Han ljuger, säger den anklagade SSU-basen Anna Sjödin. Hon ljuger, säger ordningsvakten Babak Jamei.

Anna Sjödin blir aldrig mer ett bra föredöme för de unga.

Folkpartispionen Per Jodenius har också trätt fram i veckan och bekänt i tv. Högste ansvarig i intrångshärvan Johan Jakobsson anklagar Jodenius för lögn. Själv misstänks han nu för anstiftan till dataintrång.

Partiledare Lars Leijonborg ville inte kommentera sin närmaste medarbetares knipa.

– Han är ju inte anställd längre, svarade Leijonborg på journalisternas frågor.

Förnekelse.

Kan den mannen verkligen bli minister med ansvar för vår och världens framtid? Och får han sitta kvar? I folkpartiet vässar de knivarna. ”Dataintrånget var följden av en pr-kultur som slagit rot i partiet. Den politiska byken måste tvättas”, skriver Håkan Tenelius, tidigare kampanjansvarig för fp:s valrörelser. Han lär inte bli ensam.

I valets alla förlorande partier pågår eftervalsdebatt. I vänsterpartiet kräver fönyare – för vilken gång i ordningen – att Lars Ohly sträcker ut handen till de icke renläriga socialisterna. Risk för splittring om inte vänsterpartiet blir ”öppet, odogmatiskt och visar vilja att pröva nya ideer”, skriver den populära Jonas Sjöstedt.

Kanske en uppmaning också för socialdemokratin? Där handlar det ännu mest om partiledarfrågan.

”Det var ett påtagligt vemod inför ett jobb jag inte eftertraktade, ett ansvar som jag inte visste om jag kunde bära och förväntningar som jag aldrig kunde uppfylla.”

Så berättade Olof Palme om sina känslor när han skulle efterträda Tage Erlander som socialdemokraternas partiordförande 1969.

Jag bläddrar i journalisten Björn Elmbrants lysande bok ”Palme” för att se hur debatten gick då, efter segern i valet 1968 då partiet fick 50,1 procent.

Det var få kandidater, favoriten Palme hade – också han – sagt nej redan ett år i förväg. Det var nej, nej och nej tills han insåg att han inte kunde säga nej. Partiet ville ha förnyelse. Kraven på ledaren var: erfarenhet och förnyelse. Visioner parade med realism.

Det låter som en bra dagordning också för 2007. Regeringen Reinfeldt står redan i starten inför ett delikat personpolitiskt dilemma. Två mycket namnkunniga socialdemokrater söker nytt jobb. Margareta Winberg, ambassadör i Brasilien och tidigare vice statsminister hos Göran Persson och Lars Danielsson, ökänd fÌ´0;d statssekreterare hos Persson, och efter flodvågskatastrofens eftersvall ambassadör med placering på UD.

Winberg vill bli ambassadör i Oslo och Danielsson har sökt en handfull jobb inom utrikesförvaltningen. Så vad ska alliansregeringen göra efter alla år av våldsam kritik av s-regeringens utnämningspolitik? Att så många s-politiker blivit generaldirektörer, landshövdingar, ambassadörer och annat fint.

Kompetensen, kvalifikationerna och erfarenheterna hos de båda sökande kan inte förnekas. Dessutom är det inte sant att så förskräckande många politiker, sossar och andra, fått de bästa jobben i statsförvaltningen. Visst har dussinet borgerliga politiker fått flotta chefsjobb i statsförvaltningen av Persson. Men vad är det mot att av alla 108 utrikes placerade ambassadörer och likställda är det bara 5 som kommit från den politiska sfären?

Saken är klar, ge Winberg och Danielsson jobben.

Lena Askling