Blir det roligare att leva i Sjöstedts röda Sverige?
Det går bra för Vänsterpartiet. Trots att både Miljöpartiet och Feministiskt initiativ växer gör Jonas Sjöstedts parti det också. Både i opinionen och medlemsmässigt. Det borde vara klang och jubelfest när deras partiordförande håller sitt Almedalstal på veckans varmaste sommarkväll.
Men Jonas Sjöstedt har inte bara fört in självförtroende i Vänsterpartiet – utan också det humorresonanta allvaret. Det har gjort V till ett lite tråkigare parti. Säkert är det också därför som en hel del av partiets vildhjärnor och hipsters har sökt sig vidare till Gudrun Schyman.
Hamrar in budskap
De många fler som ändå har strömmat till partiet har gjort det för Vänsterns okuvliga motstånd till vinster i välfärden. Vänsterpartiet har under den gångna mandatperioden hamrat in budskapet. Vi. Är. Inte. Till. Salu.
Men i Almedalen dröjer det en kvart in i talet tills Sjöstedt tar upp hjärtefrågan. Det gör han genom att berätta om ”Jeanette”. En kvinna inom hemtjänsten som upplevt den riskkapitalistdrivna girigheten in på bara skinnet. Det är lätt att relatera till grundproblemet. Men det är inte lika enkelt att engagera sig i den anekdotiska bevisföringen med den anonyma kvinnan. Det hindrar inte Sjöstedt från att uppehålla sig vid kvinnans öde. Han dristar sig till att påstå att hela valet i själva verket handlar om ”Jeanette”. Verkligen?
Feminism
Det tänder inte riktigt till igen förrän han börjar tala om feminism. Där är Jonas Sjöstedt lika tydlig och trovärdig som när han talar om antirasism – och även om klimatpolitiken. Det är också de tre frågor som har genomsyrat hela Almedalsveckan, och som har mest energi i svensk politik just nu. Allas frihet kräver jämlikhet. Och en seriös klimatpolitik kräver fördelningspolitik och rättvisa, säger han och konstaterar att ”rött är det nya grönt”.
Och det är där han på allvar utmanar resten av det politiska fältet. Vänsterpartiet vågar koppla ihop de stora framtidsfrågorna med ekonomisk politik för att staka ut en ny färdriktning. Det står i skarp kontrast till en statsminister som varnar för visioner. Sjöstedt avslutar med att Sverige behöver mer gemenskap, omtanke och framtidstro. Gärna det. Men Sjöstedt måste få det att kännas lite roligare att leva i ett rödgrönt Sverige också.