Bögjävlarna gör äntligen uppror
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-25
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Glitter. Glamour. Gala. Schlager. På toppen av allt en Fructisfrisyr: ”noggranna piggsvinsimitationer där ingen håruppsättning är komplett utan att håret går i många riktningar samtidigt.”
Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson är bögar som inte trivs i bögnormen. I nyutkomna boken ”Bögjävlar” (Atlas) samlar de sig till ett gemensamt utbrott över Den svenske bögen.
De gillar inte musiken, klädstilen, sättet att festa. Men själva bögattributen är egentligen inte problemet. Problemet är att alltihop är så tillrättalagt, förväntat, anonymiserat. Utformat för att inte störa de heterosexuella. Hellre snäll fest än upprorisk protest.
”Det är en [...] apolitisk look. En till synes avsexualiserad uniform som den heterosexuella världen kan älska och krama: ’En vanlig kille i jeans och t-shirt kan få flytta in i radhuset bredvid!’ ’Två killar i jeans och t-shirt borde få gifta sig!’ ’Ni är ju inte så konstiga när allt kommer omkring!’ Politisk framgång kräver sin egen lilla klädstil (eller snarare avsaknad av sådan)”, skriver Daniel Björk.
Roger Wilson fortsätter: ”Happygolucky är taktiken, och då finns det inte längre plats för något som är jobbigt, svårt eller ens obehagligt. För om du ska få vara en bög som ska få ta plats i offentligheten så ska du vara en glad bög. Inte intellektuell. Inte arg. Inte elak.”
Jag läser och njuter. I bögjävlarnas texter finns inget av anpassning eller ”nu måste vi hålla ihop för att alla ska tycka om oss”. Bögjävlarna längtar inte efter tolerans från omvärlden. De längtar efter respekt. Rätten att vara bög på sitt eget sätt. Att inte behöva inordna sig i en bögnorm för att kunna stå emot heteronormen.
Roger Wilson undrar ”om inte den utvecklingen måste börja med att bögarna lär sig hur man känner lite självrespekt”.
Jag känner igen mycket av känslorna och tankarna från min egen feministiska kamp. Först försökte jag få respekt genom att vara en sån kvinna som andra ville ha mig. Det funkade så klart inte. Feminismen handlar om rätten att vara människa i första hand?–?inte sitt kön. Nu försöker jag (självklart ofta misslyckat) att vara mig själv utan att ”kvinnligheten” sätter gränser. Det är ett svårare sätt att leva, men också ett friare. Självrespekt ger oanade möjligheter.
Bögnormen i gayvärlden drabbar inte bara bögar. Den drabbar flator och transpersoner och alla andra som inte passar in.
”Några av de mest mansgrisiga män jag känner råkar vara homosexuella. Varför ska de bry sig om kvinnor, de är ju inte ens ute efter deras kroppar, förutom när de vill bli pappor förstås”, har Elisabet Qvarford skrivit i Aftonbladet.
Bögjävlarna ägnar inget större utrymme åt sådana resonemang. Ändå är deras uppgörelse med bögnormen djupt feministisk, i meningen respekt för allas rätt att vara sig själva. ”Manlighet är mänsklighetens stora luftslott”, säger Petter Wallenberg.
Jag längtar efter straighta män som lika frihetstörstande gör upp med den inskränkta heteronormen.