”Allt var planlagt, mord, våldtäkter, massgravar – allt”

I Potocari strax utanför Srebrenica vilar offren för den värsta förbrytelsen i Europa sedan andra världskriget. Folkmordet 1995 på bosniaker, bosniska muslimer, var ett led i den bosnienserbiska arméns etniska rensning.

SREBRENICA Jag huttrar trots 21 grader, som om solens strålar inte riktigt når fram. Antalet gravar vid minnesplatsen i Potocari utanför Srebrenica är överväldigande. Rad efter rad av vita stenar, 8 000 människor är obegripligt många. För bara 23 år sedan mördades de just här av bosnienserbiska trupper under general Ratko Mladic.

Östra Bosnien är hisnande vackert. Via slingrande bergsvägar och branta dalgångar tar vi oss sakta fram genom byar med namn som ristats in i historien, Milici, Vlasenica, Bratunac och Kravica. I århundraden levde människor tillsammans, muslimer, ortodoxa och några katoliker. Kyrkor och moskéer låg inom synhåll. Man drack samma plommonbrännvin, slogs i samma krig, hejade på samma fotbollslag och talade samma dialekt. Nu bor här nästan bara serber.

I vår är det val till Europaparlamentet. Nationalistiska rörelser vädrar morgonluft nästan överallt. Brexit, valet av Donald Trump och nedmonteringen av den liberala demokratin i Ungern och Polen är inga övergående fenomen. Vi lever i en tid när idéer vi trodde var förpassade till historiens skräphög plötsligt är högsta mode. Men nationalisterna är för sin framgång beroende av att vi glömmer deras historia och idéernas konsekvenser.

Lagerbyggnaden i Kravica. Här mördades över 1000 män och pojkar i juli 2015. Människorna trängdes in i byggnaden och granater kastades in. Överlevande sköts. Det blev inledningen på folkmordet kring Srebrenica.

Lagerbyggnaden i Kravica

I Kravica skedde de första summariska avrättningarna av civila den 11 juli 1995, över tusen människor tvingades in i en lagerbyggnad. Sedan kastades granater efter. I dag betar två kor på gården i sällskap av en valaffisch för Milorad Dodik, de serbiska nationalisternas ledare. Ju närmare Srebrenica vi kommer desto fler hus är ruiner, ofta med synliga spår av eld.
– Vi kallar dem ”vittnen”, vart och ett har sin egen fasansfulla historia. Många gånger brändes människorna levande i husen, om de inte hunnit fly till Srebrenica, berättar Hasan Hodzic som arbetar med att sprida kunskap om det som hände. Eftersom han är muslim och arbetar på serbiskt område skriver jag inte hans riktiga namn.

Vem som tillhör vilken etnisk grupp i Bosnien avgörs av religionen. Serber är ortodoxa, kroater katoliker och bosniaker muslimer. En bosnienserb kan alltså inte vara muslim, det vore en självmotsägelse. När Björn Söder säger att judar på motsvarande sätt inte kan vara svenskar använder han ett exkluderande – och livsfarligt – nationsbegrepp.

”Säker zon”

Folkmordet i Srebrenica var ingen blixt från klar himmel, rötterna till hatet går djupt. Dagens nationalistiska rörelser formades efter att Jugoslaviens ledare Tito dog 1980. Man skrev böcker, debatterade historia, deltog i kulturlivet, bildade studentrörelser och famlade efter en ny identitet i en snabbt föränderlig värld. Efter murens fall stod nationalisterna beredda att ta över. 1991 förklarade sig Slovenien och Kroatien självständiga och 1992 följde Bosnien efter. Jugoslaviens ledare Slobodan Milosevic försökte använda militären för att hålla ihop landet. Resultatet i Bosnien blev inbördeskrig.

Srebrenica ligger vid gränsen mot Serbien och blev en muslimsk enklav långt in på serbkontrollerat område. I april 1993 förklarade FN:s säkerhetsråd staden som ”säker zon”. Men på våren 1995 blev situationen ohållbar, över 20 000 människor hade flytt till Srebrenica och den bosnienserbiska armén gick till anfall. De livrädda flyktingarna sökte skydd på stadens FN-bas. Men den holländske befälhavaren Thom Karremans vädjade förgäves om förstärkningar och stöd av stridsflyg. Den 11 juli föll den ”säkra zonen” i Ratko Mladics händer.

– Allt var planlagt, morden, våldtäkter, massgravarna – allt. Först fick männen gå till en litet vitt hus en bit från FN-basen och ta av sig kläder och värdesaker. Sen togs de till avrättningsplatserna. Det pågick i dagar, säger Hasan Hodzic.

De holländska FN-soldaterna ingrep inte när serberna skiljde män och kvinnor åt. Idag är FN-basen museum och på satellitbilder ser man hur bussarna står uppställda för att ta kvinnor och barn till Tuzla medan männen lämnades kvar. Världen såg men ingrep inte.

Sen började morden. Enligt officiella siffror dödades 8372 män och pojkar i massakern. Namnen står ristade på en halvcirkelformad marmorhäll. Man kan se hur familjer, hela släkter mördades. Själva massakern ägde rum över ett flera mil stort område. Människor kördes och tvingades gå ut skogen där de grävde sina egna gravar och sedan sköts. I museet visas en film som hittades för några år sedan där bosnienserbiska soldater dokumenterat avrättningarna, lite som IS gjorde under Syrienkriget.

Till FN-basen utanför Srebrenica flydde flyktingarna. Gravfältet är en fasansfull påminnelse om att det internationella samfundet misslyckades fullständigt.

Nationalistisk hjärntvätt

Hur formas en rörelse som kallblodigt kan planlägga och genomföra ett överlagt mord på 8000 helt försvarslösa människor?
En nyckel finns i propagandan. Slobodan Milosevic och den bosnienserbiska ledningen målade via media upp en bild av att serber, både i och utanför Serbien, var hotade och måste försvara sig. Rädsla kan få människor att göra fruktansvärda saker.

En annan nyckel är ideologin. Nationalisterna strävade efter att upprätta ”rena” områden för den egna gruppen. Eftersom mångkultur sågs som ett hot måste de muslimska enklaverna helt enkelt bort. Folkmordet var en logisk slutstation för den etniska rensningen, ingen bieffekt.
– Hade serberna lyckats storma Sarajevo skulle de gjort samma sak där som de gjorde i Srebrenica, det kan vi vara helt säkra på, säger Hasan Hodzic.

En tredje nyckel ligger i att omvärlden inte bromsade i tid. Den bosnienserbiske ledaren Radovan Karadzic började inte som massmördare utan som nationalistisk debattör och intellektuell i Sarajevo. Han kunde genomföra sina idéer eftersom världen var naiv och inte insåg att han menade allvar.

Srebrenica är inget spöke från det länge sedan förflutna, bilderna från övergreppen är i färg. Detta hände på vår kontinent i vår egen tid. Ungefär 100 000 människor flydde till Sverige under balkankrigen, deras minnen och berättelser skulle vi behöva höra mer av.

"Historien lär oss att vi inget har lärt av historien." sa den tyske filosofen Friedrich Hegel. Vi behöver tillsammans visa att han hade fel. Att minnas är det demokratiska samhällets självförsvar.

Ledare

Prenumerera på Ledarredaktionens nyhetsbrev

Få Sveriges bästa opinionsjournalistik med hjärtat till vänster direkt i din mailbox.