Politik är att vilja, sade Blair

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ett brev betyder så mycket. Men får man nu alls tala om brev?

Alla har vi ett behov av att tala om det som skakar världen. Vi i medierna ”talar” oavbrutet om det och får kritik för att vi överreagerar, spekulerar i krisen, gör människor oroliga och stimulerar brottslingar, skojare och sjuka att skicka ”mjältbrandsbrev”.

Balansgången är inte enkel men att läsa och tala om rädslan, ovissheten, det ofattbara är ett sätt att hantera sin oro. Det har nått mina öron att till och med Gudrun Schyman har behov av att tala om det. När terrorattackerna hänt (innan brevkriget startat) skickade hon brev till några av sina närmaste (?) vänner och inbjöd att kring hennes köksbord tala om det fruktansvärda. Hon skrev som privatperson. Till ärkebiskopen, TCO:s ordförande, LO:s ordförande, kristdemokraternas och några till.

Varför inte till FN:s general-

sekreterare, påven eller Carl Bildt?

I dag går det att tala om det som i går var omöjligt. Eller i vart fall närmast naivt. Blair gör det, och Bush! Om solidaritet och rättvisa. Gemenskap, samarbete, allianser, partnerskap står på dagordningen i stället för individualism, egenintresse och ekonomism.

Den 2 oktober höll premiärministern Tony Blair ett sådant solidaritetstal på labourpartiets kongress i Brighton. Jag har läst det. Det var ett lysande tal. Inte för hans beskrivning av kampen mot terrorismen utan för hans plädering för FN, för världssamfundets roll som en samlande kraft för en rättvisare värld.

”De som svälter, de förtvivlade, de fördrivna, de okunniga, de som lever i armod och elände i öknarna i Nordafrika, i slummen i Gaza, i bergen i Afghanistan. Deras sak är också vår sak ... Man har skakat om kalejdoskopet. Låt oss passa på att ändra ordningen i världen”, sa Blair.

I talet säger han att han vill ändra denna ordning med hjälp av världssamfundet. Ge samfundet makt inte bara i kampen mot terrorismen utan inom dess ram också bilda ett ”partnerskap mot fattigdomen i Afrika, bekämpa klimatförändringen, arbeta vidare kring Kyotoavtalet, blåsa liv i fredsprocessen i Mellanöstern, liberalisera världshandeln”. Så lyder visionen om ett mäktigt, gemenskapens världssamfund.

Hur det ska gå till i en värld av nationer där var och en ser till sina intressen, kan man undra. Men Blair har svar också på det: ”Vilken läxa har vi lärt oss av de finansiella marknaderna, världshandeln, klimatförändringen, kärnvapnen och den internationella terrorismen? Jo, att våra egenintressen och gemensamma intressen i dag är oupplösligt sammanvävda.”

Vad Blair beskriver är makten hos ett världssamfund att förändra världen – om den gemensamma viljan finns.

Politik är att vilja, sade Olof Palme.

Har USA lärt av läxan? Supermakten har i vart fall efter terrorattacken insett att ensam är bräcklig, att USA behöver FN, och de har börjat betala sin skuld till världssamfundet.

Bushadministrationen som gick till val på att skära ner stat och offentlig verksamhet och säga nej till internationella avtal på många plan har tvärtemot sin ideologi börjat inse värdet av offentliga institutioner, en stark stat, internationellt samarbete och ett kraftfullt FN.

Ironiskt. Men hoppfullt.

FN och dess generalsekreterare Kofi Annan får i år Nobels fredspris med motiveringen att Annan har skapat en aktiv och bredare världsorganisation. På FN:s agenda står inte bara fred, fattigdomsbekämpning och krislösning utan också terroristbekämpning, sysselsättning och miljöfrågor. FN:s kommande toppmöte i Johannesburg om hållbar utveckling kommer att avslutas den 11 september 2002.

Kan det få särskild betydelse?

På tio år har vi sett Sovjetunionens sammanbrott, murens fall, webbens födelse och öststaterna ta plats i Natos väntrum. Varför skulle inte FN kunna pånyttfödas som en fågel Fenix ur askan av World Trade Center och de afghanska bombspillrorna?

Tänk om FN den 11 september 2002 kunde förena kampen mot terrorism, kampen mot fattigdom och kampen mot naturförstöring i ett globalt ”New deal”. Ett gemensamt reformprogram för en bättre värld.

Lena Askling