”Ojdå, där kommer Claes Borgström”
Alltid när man pratar om Claes Borgström
blir någon tjej stjärnögd. Eller, stjärnögd är inte rätt ord. Rätt ord är snarare stridslystet upplivad: ”Alltså, han är så himla COOL!”
Den avgående jämställdhetsombudsmannen har gjort större avtryck i vanligt folks samtal om jämställdhet än någon annan de senaste åren.
Dels beror det på att Claes Borgström är en man med ett brinnande högröstat feministhjärta. Sådana är fortfarande normbrytare i offentligheten. Dels beror det på att han är så orädd.
”Claes blir inte personligt provocerad av att se strukturerna som trycker ner kvinnor i samhället utan blir provocerad av att det sker och vågar säga det. Därför diggar jag honom”, säger en av mina tjejkompisar.
Brottmålsadvokaten som blev Jämo
och efter sju år går tillbaka till advokatyrket (han bildar byrå med förre justitieministern Thomas Bodström) är medveten om sin genomslagskraft.
”Jag kan inte gå någonstans utan att jämställdhet diskuteras. När jag rör mig på stan hör jag ofta folk säga: ”Ojdå, där kommer Jämo.” Ungefär som när man var barn och polisen kom och man var orolig att det skulle hända nåt”, säger Borgström i P1 Morgon.
Jämo ska se till att jämställdhetslagen följs. Men myndigheten har inga sanktionsmöjligheter att ta till. Ändå har Borgström varit en stark jämställdhetsombudsman. Själv är han mest nöjd med de mål Jämo vunnit. Som när Arbetsdomstolen slog fast att det var fel att en barnmorska inte fick jobb för att hon var gravid.
För mig är han tydligast som opinionsbildare.
Jag läser hans uttalanden. Om att män borde vara pappalediga:
”Kvinnor har förflyttat sig hemifrån och ut på den offentliga arenan under de senaste åren, men män har stått stilla. De är en rigid grupp.”
Om fotbolls-VM i Tyskland 2006, som han ville att Sverige skulle bojkotta på grund av sexslavhandeln:
”Många män frågar mig vad just de kan göra för att stoppa prostitution och missbruk av kvinnor. Här finns ett utmärkt tillfälle att säga: Jag älskar fotboll, men trots det säger jag nej till VM.”
För det förslaget blev Borgström
stämplad som en fotbollshatande populistisk fotbollsförrädare.
Han återkommer ofta till det största hindret för verklig jämställdhet: alla de där männen som ”håller med om principen om jämställdhet men som inte är beredda att göra något själva för att påverka utvecklingen”.
Med sina ständiga påminnelser om köns-orättvisorna, provokationen det innebär att vara man och lyfta in männen i jämställdhetsdebatten, har Borgström gjort det svårare för andra män att rycka på axlarna.
Ingen kan vara likgiltig. Alla blir antingen förtjusta eller förbannade. Så går startskottet för det samtal om jämställdhet som måste föras.