Struntfrågorna döljer valkamp på liv och död
Publicerad 2018-08-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Hos Hyresgästföreningen ringde alla varningsklockor efter Moderaternas partistämma i oktober. Efter påtryckningar från MUF ställde sig partiet bakom "ett mindre reglerat hyressättningssystem i hela beståndet”.
– Det som skulle inträffa om man införde marknadshyror, det är att hyrorna skulle stiga med mellan 30 och 80 procent beroende på var man finns i landet, konstaterar Marie Linder, ordförande i Hyresgästföreningen.
Det är hennes drygt 500 000 medlemmar som får betala kalaset.
Centerpartiet vill ha ”friare hyressättning” på hela hyresmarknaden medan liberaler och kristdemokrater vill ha marknadshyror för nya lägenheter. Eftersom vi har så stor bostadsbrist kan resultatet efter valet kan bli den värsta hyreschocken Sverige upplevt.
Dråpslag för äldre
För fastighetsägarna handlar det om mycket pengar. Att lämna hus och hem sitter långt inne och folk får försöka dra ner på andra utgifter i stället - som mat, semestrar eller kläder. Särskilt för äldre kan marknadshyror bli ett dråpslag. De har ofta bott länge i sina lägenheter och kan inte nämnvärt påverka sin inkomst.
Det handlar även om makt. Med marknadshyror förlorar hyresgästerna allt inflytande, om man inte gillar högre hyror, usel service eller dåligt underhåll är det bara att flytta. Någon ny kan alltid ta din lägenhet.
- Moderaterna ska vara partiet att lita på, att vi ligger till höger, sa Benjamin Dousa, 25, ordförande i MUF, när jag intervjuade honom under partistämman.
Han var själaglad för beslutet om högre hyror men ville gärna gå längre. I dag är tongångarna delvis andra. Det finns tre miljoner hyresgäster i Sverige så i valrörelsen vill Moderaterna helst inte prata om sin politik. Högerns systemskifte är genuint impopulärt bland väljarna, de har allt att förlora på en öppen debatt.
”Godhet” och Hanif Bali
Hittills har valrörelsen handlat mindre om riktig politik och mer om politiskt spel och märkliga sidodebatter. Vi har pratat om ifall "godhet" är dåligt, att Hanif Bali (M) viftat med skjutvapen i en skola och att kristdemokraterna tror regeringen vill förbjuda flickor att leka med dockor. De senaste dagarna har Uppdrag granskning fått stort utrymme samt en film från TV4 där Jan Björklund "flossar" (en slags juckande dans populär på landets förskolor).
Viktiga frågor - självklart - men snarare politiskt underhållningsvåld än sakpolitik. Men med två veckor tills vallokalerna stänger duger det faktiskt inte, vi står förmodligen inför det viktigaste valet i modern tid. Och det handlar inte om Hanif Bali. Inrikespolitik är inte hä hä och häpp häpp.
Moderaternas marknadshyror är inte den enda sakfråga som försvunnit, hela arbetsmarknadspolitiken är bortblåst. Det är farligt. För samma Moderatstämma som ville riva upp hyresregleringen ställde sig även bakom förändringar i Lagen om anställningsskydd där "kompetens" ska få större tyngd vid uppsägningar.
Sparken om du inte orkar tempot
I dag är utgångspunkten att antal tjänsteår blir avgörande, den som är sist anställd får gå först. Det Moderaterna vill är att chefen i högre utsträckning ska få välja och välja bort anställda. Den som ofta är sjuk eller obekväm lär ju knappast ha rätt "kompetens" om godtycket ökar. Inte heller den som halkat efter i IT-utvecklingen eller inte fullt ut orkar med arbetsmarknadens högre tempo.
Moderaterna vill även införa en ny anställningsform - "inträdesjobb" - med lagstiftad lön på 70 procent av kollektivavtalens lägsta nivå. Att staten aktivt går in och sänker löner är unikt i en internationell jämförelse men vid ett regeringsskifte blir detta sannolikt verklighet eftersom samtliga borgerliga partier är överens.
Även om höjda hyror, sänkta löner och otryggare anställningar skulle förändra tillvaron dramatiskt för vanligt folk har Moderaterna nästan helt kommit undan kritiska frågor i valrörelsen. Om Ulf Kristersson blir statsminister lär det bli som efter Fredrik Reinfeldts valseger då många blev förvånade över att han sänkte a-kassan och utförsäkrade tusentals människor.
Verklighetsfrånvänd skattepolitik
En viktig skillnad mot Fredrik Reinfeldt är att Ulf Kristersson inte talar så högt om skattepolitiken. Men läser man Moderaternas budgetmotion är huvudnumret ett sjätte jobbskatteavdrag, en skattesänkning på 22 miljarder. Totalt vill partiet på kort sänka skatterna med ungefär 40 miljarder.
Politiken är helt verklighetsfrånvänd, i takt med en åldrande befolkning kommer vi i stället att behöva öka skatteintäkterna och investeringarna i välfärden. De närmaste åren behöver vi bygga ut äldreomsorgen, höja pensionerna, satsa på skolan, förbättra sjukvården, öka försvarsanslagen och anställa fler poliser. Att då lova sänkt skatt är inte seriöst. Men inte heller den ekonomiska politiken har fått särskilt stort utrymme i valdebatten.
Syfteskifte hur folk än röstar
Under Ulf Kristersson har Moderaterna återgått till traditionell högerpolitik. Kursändringen verkar vara genuint impopulär. Enligt en opinionsmätning från DN/Ipsos i fredags samlar Moderaterna bara 17,1 procent, nästan en halvering från Fredrik Reinfeldts succéval 2010. De är tredje största parti och om trenden fortsätter kan nu mycket väl hamna under 15 procent, kanske ner mot 10.
Men även om Moderaterna faller ytterligare har Ulf Kristersson förklarat att han tänker bli statsminister.
Systemskiftet ska alltså genomföras oavsett hur väljarna röstar. Det vore knappast en demokratiskt legitim regering. Dessutom en som är helt beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd.
Valrörelsens två sista veckor borde handla om precis de här frågorna. Vill svenska folket ha högre hyror och minskad anställningstrygghet? Vill vi verkligen prioritera sänkta skatter när behoven i välfärden hela tiden ökar? Och vill vi att Jimmie Åkesson ska få inflytande över nästa regering?
Jan Björklunds flossande och Hanif Balis nästa provokation är visserligen underhållande. Men låt oss sätta tramset på paus tills efter valet. Den nionde september handlar det om vilken verklighet vi vill leva i. Det är allvar nu.